Jag djupdyker gärna i svensk nöjeshistoria. Det gör jag inte bara för att jag är nörd/asperger/masochist utan också för att nöjeshistorien belyser nysstidshistorien. För tillfället är jag besatt av Skäggen-programmen. Fem timmar söndagsunderhållning från 1963 som tillhör det mest bespottade i SVT:s historia. Då överlastades tvs telefonväxlar varje söndag och folk ringde upp innan programmen började för att försäkra sig om att få klaga i realtid.
Sex män med skägg och en kvinna utan satt runt ett konferensbord, testade idéer på varandra och avfärdade det mesta genom att dra i spolsnöret. De kallade varandra ”du grabbar”, lekte med filmmediet, bar svarta bakelitbågar och sa kränkande saker om Gustaf II Adolf (”han blev med tiden tämligen feg”). Det var ironiskt, satiriskt, mondänt och urbant.
Hade programmen visats rakt av idag hade väl ingen reagerat. De flesta hade tänkt ”svartvitt!” och bytt kanal. De som stannat kvar hade måhända tänkt på hur många cigaretter som röks och på den sneda genusbalansen i redaktionen – det enda ingen reagerade på då. Skämten i sig hade inte upprört någon. Tänker vi.
Men det där är att stirra sig blind på detaljerna. Den stora stridslinjen mellan den skäggiga redaktionen och det svenska folket då rörde stad mot land, modernitet mot tradition, kosmopolitism mot konservatism. De sju i tv mumlade på en sofistikerad jargong bryggd på lika delar bebop, tidningen Mad, Lenny Bruce och beatpoesi, det vill säga svart, judisk och queer stadskultur. Framför tv-skärmarna satt ett folk som åt lungmos till kvällsvard och skickade granntösen till steriliseringsdoktorn om hon låg runt för mycket.
Den motsättningen finns kvar. Enligt SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson är den centralare än nånsin. Efter vårens EU-val skrev han att konflikten inte längre står mellan vänster och höger utan mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.
Tittar vi närmare på de skäggkritiska insändarna från 1963 känns retoriken igen: ”Vi vanliga normal-människor baxnade”. Normen, den goda smaken, det rena och icke-perverterade, är fortfarande idealet hos en Björn Söder som kommenterar Pridefestivalens ”perversa och onaturliga läggningar” eller en Göran Hägglund som hyllar ”verklighetens folk”.
En annan insändare från 1963 hävdar om skäggprogrammen att ”det är Söderkultur de sprider, och Gud bevare svenska folket för den kulturen”. Trots att demografin har genomgått ett otal förändringar sen 1963 så framstår fortfarande Stockholms södra malm som Det Största Hotet för Vännerna Av Ordning. Jimmie Åkesson förlade mycket medvetet sitt finaltal innan riksdagsvalet på Nytorget, mitt i fiendeland, bland genuscertifierade förskolor och veganfik. Tillika påhejad av SVT:s göteborgska samhällsredaktion som ägnade ett helt valprogram åt att förklara att Södermalm inte ligger i verkligheten eftersom något färre röstar på Sverigedemokraterna där än på andra ställen.
Ytterligare en insändare riktar sig ironiskt till den ”enfaldiga vardagsmänniska” som inte kan ta till sig skägghumorn: ”Förstår ni inte att sjuk humor är rolig, att grishoar är stor konst, att ölburkar kastade i ett piano är ljuvlig musik?” Här hittar vi det anti-intellektuella kulturförakt som hytter med fingret åt de konstnärliga uttryck som utmanar istället för att behaga. Det känns igen i Jimmie Åkessons utfall mot alla ”tjeckiska operetter” som SVT tydligen öser över tittarna och Sverigedemokraternas hot om att avveckla alla bidrag till kultur som vill ”chockera, uppröra och provocera”.
Det bär emot att ge Mattias Karlsson rätt, men kampen står nog just mellan inskränkthet och öppenhet, mellan fördömande och bejakande, mellan surmagad intolerans och uppsluppen glädje. Nu såväl som 1963.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
