Under de här veckorna av minnen, premiär, galor, mottagningar och konserter har jag använt båda flitigt. Unidad Popular-t-shirten har varit min trogna följeslagare när jag värmt upp inför föreställningen ”Sammanflätade” på Dramaten. NO-t-shirten använde jag två gånger, ena gången var på scen på Storan i Göteborg i ett samtal inför att Inti-Illimani skulle äntra scenen. 

Första gången jag åkte till Chile var kort efter folkomröstningen. Överallt stora shoppingcenter och stora reklamskyltar. I Chile var kulturen på ytan icke existerande. Victor Jara hade avrättats, Pablo Neruda dött, legendariska grupper som Inti-Illimani tvingades i exil. Men även sedan, när all tortyr och alla avrättningar var över, var anti-kulturen en grundsten i diktaturen. Jag var 12 år och lärde mig militärdiktaturens kulturpolitik. Jag – född i Rumänien, uppväxt i Sverige – omgiven av latinamerikaner, mest chilenare som sjöng, läste poesi, pratade politik, demonstrerade, diskuterade litteratur, satte upp pjäser. Vi satt i olika förorter i Sverige och var ekonomiskt fattiga men rika på kultur.

Parallellt med olika evenemang till minne av 50 år efter militärkuppen i Chile, lade den brunblå regeringen fram sin budget. Försvarsanslaget är höjt till två procent enligt NATO:s föreskrift och kulturen, ja den lilla bit som innan gick till kulturen, har blivit ännu mindre. Folkbildningen slaktas, viktiga museer får inte rimliga hyror, utredningar om att slå ihop Kulturrådet och Konstnärsnämnden och därmed radikalt försämra stödet till den fria kulturen finns. 

I Chile högtidlighålls minnet av kuppen med kultur, en massa kultur. Kultur är också något som den unge vänsterpresidenten Gabriel Boric satsat på. Folkbildning behövs för att människor ska utveckla sig själva och sina tankar. Musik, film, teater är det som ger människor rikedom av den art som inte går att räkna i pengar. 

Det är mycket som har hänt på dessa 50 år, inte bara med Chile utan även i Sverige. Andra gången jag använder min gula NO-t-shirt är på Inti-Iliimanis utsålda konsert på konserthuset. Vi är 1 500 människor i olika generationer som skanderar – ¡El pueblo unido jamás será vencido! (Ett enat folk kommer aldrig att besegras!).

Protest ska inte bara vara ett minne, protesten ska vi levandegöra i kampen för vårt land Sverige. 

För övrigt: … ska vi glädjas åt de protester som nu startat och se till att protestera mera, stoppa slakten på folkbildningen, vi anger inte, stötta Återställ Våtmarker!