Jonas Cullberg: Kampbarnen och östskräcken

En liga rör sig i Västerbotten på jakt efter barn att röva bort. Men inte vilka barn som helst – bara de mest välväxta och fysiskt starka exemplaren. De ska nämligen säljas som ”kampbarn” i Polen, där de tvingas att ställa upp i gladiatorliknande matcher mot varandra, en mot en, tills den ena ligger ned.

En varning med det innehållet spreds på Facebook i veckan och blev snabbt viral, med över 13 000 delningar i tisdags. Kanske var det de målande detaljerna – som att ligan kör ”en grå skåpbil, en Volvo kombi och en moped av märket Reiju” och lockar barnen med Monster Energy-klistermärken – som gjorde att många valde att ta historien på allvar. Västerbottenspolisen blev hursomhelst nedringd och tvingades gå ut och lugna oroliga föräldrar med att det inte härjar några kampbarnligor i länet. Men trots det fortsatte ryktet att spridas. Historien var för bra för att tystna.

Rädslan för det okända och inte minst för främmande människor från andra kulturer är ett ständigt återkommande inslag i moderna vandringssägner. Se bara på 1970-talets berättelser om råttkött i pizzan och potatisodlingar i parketten. Sedan kalla krigets slut har Östeuropa kommit närmare Sverige och det påverkar skrönorna. Från berättelser om tiggare som tjänar tusentals kronor om dagen, till Avpixlats talesperson Mats Dagerlinds uttalande i veckan om att rysk maffia hackat hans sajt, och vidare till ryktet om kampbarnen. Samtidigt blir rumänska romer bortkörda från sina boplatser i Stockholm medan den norske sociologen Pål Veiden kommer med uttalanden om att fler romska familjer borde bli fråntagna sina barn på grund av sin ”omoderna och förtryckande kultur”. Om barnen i stället ska slåss mot varandra för pengar framgår inte.

Den fantasifulla berättelsen om kampbarnen har sannolikt inspirerats av Hollywood-blockbustern Hostel från 2005, om aningslösa västerländska backpackers som kidnappas och säljs till sadister i Slovakien. Anspelningen på ett slags öststatskaraktär, gärna komisk eller obehaglig, dyker ofta upp i populärkulturen. Den är ganska ofarlig för en manusförfattare att stereotypisera. Att skriva in en gangsterserb med bylsig skinnjacka och Adidasbyxor i tv-serien leder knappast till någon Lilla Hjärtat-debatt. Frågan är bara vem som blir först med en film om ”Kevin”, en rågblond, ovanligt kraftig svensk sexåring som rövas bort till Polen där han gör karriär som tidernas mest framgångsrika kampbarn.