Jag minns mina sommarjobb. I köket stod Anders, en ung man med fru och barn och hammock, och kallade sig ”halvrasist”. Han visste nämligen ”vilka det är de tar in”. Han kunde mycket väl tänka sig att jobba som bödel och stå på Stora torg och kapa huvudena av dem som inte skötte sig. I trädgårdsmästeriet kom Eddie en morgon med frukostknake som han köpt på Café Nybakat. ”Det var några svartnackade jävlar som tagit över det”, upplyste han. ”Nej!!!” vrålade Mats. ”Då kan vi inte handla där längre!”
Jag minns t-shirtarna på gymnasiebekanta: ”Siste svensken tar flaggan med sig”, ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”, ”Vår flagga den är gul och blå/ och det kan ingen djävel ändra på”. Och så den som bara hängde i folks garderober, med fem karikatyrer av afrikaner, en Ku Klux Klan-medlem och texten ”Finn fem fel”.
Jag minns hur det dånade Ultima Thule från huset på Bäckavägen där det alltid var fest. Jag minns teknistkillarna i slacks och portfölj som förklarade att Ultima Thule inte var rasister utan bara älskade sitt land.
Jag minns hur det uppfördes en flyktingförläggning i grannbyn och hur det blev en sport att preja de boende som var ute och gick ut i vägrenen.
Jag minns hur Balkankriget plötsligt gjorde att killar som tidigare sett sig som vemsomhelst i klassen blev ”kroat” och ”serb” och ”makedonier” och drog sig undan i egna hörn av korridorerna.
Jag minns hur ETC sålde t-shirts med texten ”Kära flyktingar och invandrare! Stanna! Lämna oss inte ensamma med dessa svenskar!” och att jag aldrig vågade beställa en.
Jag minns hur det hette att invandrarfamiljer fyllde kassorna med matvaror och sedan bara sa ”socialen betalar”, tog grejerna och gick.
Jag minns hur en tant från socialkontoret var och informerade oss på samhällslinjen om bidragsregler för flyktingar, hur Marie i klassen berättade om uppbrutna parkettgolv där det odlades potatis – redan då en välkänd skröna från Bengt af Klintbergs Råttan i pizzan – och hur tanten från socialkontoret medgav att hon hört samma sak och ansåg det vara ett stort problem.
När Sverigedemokraterna började vinna mark blev jag inte särskilt förvånad. Inte heller när nättrollen först började trolla och sen började skylta öppet med namn och passfoto i avatarerna. Där jag växte upp var det ingen skam att tycka illa om människor med annan hudfärg och kultur.
Däremot blir jag lika förvånad varje gång etablerade åsiktspersoner insisterar på att ”13 procent av svenska folket naturligtvis inte är rasister”. Man hör det från idealister som vill tro gott om folk och från självutnämnda realister som vill legitimera sina egna åsikter utan att smutsa ner sig med rasismbegreppet. Jag förstår inte var någon av dem har fått ”naturligtvis” ifrån. Jag förstår inte varför det skulle vara så otänkbart att en sjättedel av svenska folket faktiskt är illvilliga individer som ogillar människor som inte är som dem. Jag förstår inte varför vi skulle ha blivit så mycket klokare sedan 90-talet och varför vi skulle ha lärt av historien just den här gången.
Alltihop är – naturligtvis – en deprimerande tanke. Men varför skulle just vår tid och vår plats vara förskonad från deprimerande tankar?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
