– Kalas!!! Jag ska ha spökkalas. Nej, drömkalas. Nej, monsterkalas. Nej, piratkalas! Ända sedan förra födelsedagen har det pratats frenetiskt om årets kalas. Femårskalaset, det fantastiska. Så gott som dagligen har tårtan designats, lekar bestämts och teman ändrats. Även familjens stundande åttaårskalas har diskuterats och planerats flitigt under hela det gångna året. Som två små heltidsarbetande festfixare har bröderna låtit drömmarna om sina magnifika superkalas överskugga allt annat. Till och med det faktum att vi under året har flyttat ut på landet och lämnat kompisarna i stan har passerat relativt obemärkt i skuggan av kalasen. Då jag och maken under husvisningen planerade möblering planerade de ivrigt sina kalas.

– Och där i jordkällaren ska du sitta, mamma, och vara en häxa, och så ska barnen gå in där på skattjakten och du ska säga så där läskigt…

Och plötsligt är det kalas varenda helg i den nya förskolegruppen. Och det ska köpas massor med presenter till, för mig, helt främmande barn. Det enda jag vet om barnen är huruvida de är tjejer eller killar, och enligt leksaksaffärerna är detta också det enda jag behöver veta. Jag letar könsneutralt, men inte ens såpbubblor går att köpa utan att behöva ta ställning till om det är en tjejmun eller killmun som ska blåsa bubblorna. Och jag ställs inför svåra genusbeslut. Till mina egna söner skulle jag köpa burken med en rosa Disneyprinsessa. Dels för att de faktiskt gillar rosa. Men framför allt för att jämna ut. 

En enorm könsrolls-propaganda prackas på dem från alla håll och kanter – inte minst i form av just slentrianmässiga presenter från okända vuxna. Det lilla berget med nya kalasleksaker talar ett tydligt språk. Du är kille. Det här ska killar gilla. Och just därför känner jag ett starkt behov av att visa mina söner alternativ. Att ge dem fler möjligheter och tillträde till även den rosa världen så att de slipper uppfatta den som hotfull. Det behövs något som väger upp ensidigheten, så ja, jag skulle nog köpt de rosa bubblorna till dem. Men till Kevin och Melvin och Leon? Jag känner inte dem. Jag känner inte deras föräldrar. Att här köpa rosa blir en stor avvikelse från det normala, något provocerande, något som kan uppfattas som förargelseväckande och fel. Bör jag här, som ny i byn, ta det säkra före det osäkra och köpa bubblorna med Spiderman på? Men då blir ju även jag en del i den osäkra vuxenvärldens könsrollscementering. Nej jag vet sannerligen inte hur jag ska göra. Såpbubblor blir det i alla fall inte (det är ju ändå lite för billigt, det blir pinsamt!) Finns det ingen present som inte är könskodad? Något till bara… barn?

Nej, för fem år sedan kunde jag inte ana att födelsedagar skulle innebära denna genusproblematik. Jag kunde inte heller förutspå allt plastskräp en födelsedag för med sig, all gråt över smällda ballonger eller den hysteriska ljudnivån av en armé sockerstinna pirater i vardagsrummet.

Kalaset är över. Utmattade går vi och lägger oss, femåringen och jag, och vi ligger och tittar på varandra, nära nära. Han ler, ett avdankat piratleende, han är nöjd. Och där, i stillhet, kan jag känna storheten i vårt gemensamma jubileum. Fem år, tillsammans, han och jag.

– Tack för att du föddes, viskar jag.

– Ja, viskar han. Fast mamma, vet du? Nästa år, då ska jag ha ett rymdkalas.