Krönika: Kajsa Grytt – jag är så glad att du finns

Kajsa Grytt ställde in sin turné. För att folk var så jävla taskiga på nätet. Riktiga rövhål var de. De tittade på ”Så mycket bättre” och kände att det bara var så mycket viktigare att få skriva skit i en tweet än att tänka ett steg längre och inse att kanske kommer detta nå vederbörande, såra. Men ni vet ju, innerst inne vet ni. Att det bara handlar om en enkel googling på sitt namn, sen får man skiten rakt i ansiktet. Kajsa tappade orken och lusten, just därför.

Samtidigt i Göteborg: samtliga biljetter till biofilmen som gjorts av Håkan Hellströms konsert på Ullevi i somras är slutsålda. I resten av landet finns bara ett fåtal kvar. Håkan har sjungit falskt hela sin 14-åriga solokarriär. Men det spelar ingen roll. För han är Håkan. Den där ärliga, sårbara rösten, vi älskar den. Vi älskar när den sjunger texterna vi gråter till. Hans inte helt pricksäkra röst är pricken över hans i. Det är charmigt, det är unikt. Fängslande. Det kommer aldrig va över för Håkan.

Kajsa Grytt revolutionerade den svenska punkscenen på 80-talet, genom att vara en av få kvinnoröster som sjöng ut i mikrofonerna. Texterna hon framförde i Tant Strul var banbrytande och unika i sitt slag. Fantastiska om du frågar mig. Hennes artistskap skimrar av samma sorts autenticitet som Håkan Hellström 20 år senare också anammade och bemästrade. Men det spelar ingen roll. Grytt är unik, men inte på det sättet vi vill att kvinnor ska vara unika på. Den sortens utrymme finns ännu inte att tillgå för en kvinna. Du kan vara punk, du kan röja, men röj helst lagom. Var god stör ej ordningen för mycket, vi klarar tydligen inte av det. Nä, en kvinnoröst är en kvinnoröst och ska den sjunga så ska den allra helst vara Carolafager, och går inte det så ska den åtminstone vara the next best thing. Slicka mig ren, för all del, men sjung då rent.

Här skulle jag kunna skriva ett par klassiska krönikefraser, såsom ”det är 2014, hur kan det fortfarande få vara så här?” eller ”det måste ske en förändring snarast, öppna ögonen”. Visst, jag skriver under på båda. Men jag är liksom inte förvånad när jag läser om Grytts inställda turné. Mer uppgiven. Ännu en gång har patriarkatets dåliga andedräkt immat igen kreativitetens fönster. Kajsa Grytt är och har i nästan 25 års tid varit en del av den förändring som måste ske, men om folk är så pass blinda att de inte inser det så tappar även jag orken att försöka få dem att se det.

Så det jag mest av allt vill säga är: Kajsa Grytt, jag är så himla glad över att du finns på den svenska musikscenen. Att du vågar säga hur det känns. Att säga ifrån, behöver inte alltid vara att säga ”jag skiter i er”. Det kan också vara att säga ”nej, jag orkar inte. Det här gör mig ledsen.” Det är också att vara stark, att våga säga det. Det är att stå upp för sig själv, och sätta fingret på problemet. ”Titta, det här är fucked up. Jag går inte med på det. Jag vill inte.” Det är punk i mina ögon.