När Andreas, 26, ska beskriva sig själv inför att han ska träffa sin fru för första gången säger han följande.
– Typiskt för mig är att jag alltid är i tid. Är det utsatt tid vid klockan 11, då är jag gärna redo där en kvart innan, för att se då om personen jag ska träffa är lite tidig eller så.
Ursäkta? Vad är det här för grymt psykologiskt maktspel?! Det räcker inte ens att komma i tid, det utsatta klockslaget är i själva verket ett test, en gillrad fälla? Brrr. SÖK HJÄLP skriker jag åt tv:n. Hur kan de casta en så uppenbar psykopat?
Det obehagliga uttalandet följs av kvinnan han ska tussas ihop med, Selma. Hon har en annan approach.
– De flesta vet att när man planerar någonting med mig så är jag lite sen. Det är inte ovanligt för mig att säga “Ooops, jag är där om tio minuter” och så är jag där om tjugo.
Ja, och redan här är det klart. Det kommer aldrig att funka. Kärlek kan övervinna mycket, men inte detta. Låt oss kalla det Tidsbarriärens lag: ett förhållande mellan en tidsoptimist och en punktlig är dödsdömt, eftersom det är ett förhållande mellan någon som ständigt känner skuld och någon som ständigt är besviken. Någon som alltid har andan i halsen och någon som alltid står och stampar i marken.
Jag antar att Andreas inte med nödvändighet är psykopat för att han tycker att det är viktigt att ligga steget före… livet, eller hur sådana som han nu resonerar. Själv fattar jag inte vad som är så himla bråttom, men jag vet ju också att jag själv aldrig skulle lyckas ens om jag försökte. Ens förhållande till tid är nämligen en fundamental del av ens essens, en kärnegenskap.
Jag har inte ens en enda kompis som är punktlig. Det går inte att hitta en symbios mellan någon som har ordning på alla minutrar och någon som bara kan ett klockslag och det är klockan NU. Tyvärr, tidsbarriärens lag har talat. Det spelar ingen roll om vi bara ses någon gång i halvåret, jag kommer att vara sen och den punktlige kommer att bli arg och ledsen och ur detta föds självförebråelse hos den ena parten och ilska hos den andre – en giftig spricka som slår en avgrundsdjup kil i vilken relation som helst. Att addera detta till ett äktenskap? LOL.
Att vara dålig på att komma i tid är en livsstil. Jag påstår inte att vi som kommer sent är “skönare personer” (fråga mina arbetsgivare). Det är bara ett annat språk, ett annat förhållningssätt till omtanke – en viktig komponent i en relation.
Den punktlige tycks se förseningar som stöld av andras tid. Att komma i tid är att visa respekt. Gott så. Men att vilja att den andra ska må bra, och att det kan innebära att man måste invänta att en panikattack ska blåsa över, att tvätten som fastnat i maskinen ska hängas eller att personen i fråga bara gjort sig skyldig dålig planering, smäller liksom högre. Att värdesätta att personen man träffar ska må bra när man ses, det är respekt i tidsoptimistens värld.
Och, till skillnad från andra ämnen par kan tjafsa om, är tidsbarriären inte en källa till sexigt banter. Alla vet vi hur små saker lätt blir till gigantiska bråk när det i grunden gror något annat. Hur en tv-soffa kan förvandlas till ett minfält över något så harmlöst som vilken film man ska se, hur känsligt allt kan bli. Om det som lurar i bakgrunden är en känsla av att den andra inte respekterar en – aj, aj, aj.
Lyckligtvis är tidsbarriärens lag självreglerande. Punktliga och försenade tröttnar på varandra längs vägen. Att SVT:s matchmakers tror sig kunna utmana klockkrockens naturlag: modigt eller sadistiskt? Välj själv.
Jag är i alla fall ledsen över att behöva spoila “hur gick det sen”-avsnittet redan nu, men Andreas och Selma kommer att spricka. Det är, you guessed it, bara en tidsfråga.
