Uppväxt på landsbygden lärde jag mig tidigt att ville man få något gjort fick man göra det själv, gärna tillsammans med andra. Precis som de vuxna hade föreningar och bygdegårdar för att sköta om vägen, nöjena, sjön och jakten, så hade vi barn och ungdomar vår egen fritidsverksamhet där alla mellan 7 och 25 år var välkomna. Vi hade ingen lokal så vi renoverade ett gammalt spannmålsmagasin och fick sedan en fantastisk samlingsplats. Känslan av att allt är möjligt har följt med mig sedan dess, även under mina år i Stockholm. I dag är jag tillbaka till ”landet” och än en gång möter mig vägförening och sjöförening, bygdegårdar, REKO-ringar, kultur- och turismföreningar. Man ska inte romantisera när staten drar sig undan sitt ansvar på landsbygden, men att sköta en del av jobbet tillsammans med sina grannar ger en stolthet och den där känslan av att allt är möjligt. Det märks tydligt på byborna i västerbottniska Kristineberg som vi möter i veckans reportage. Där sköter man om en stor del av den tidigare kommunala servicen och har förvandlat den döende byn till en i allra högsta grad levande.

Välkomna till veckans tidning!