Det är i och för sig inte första gången. La Camillas historia har berättats förr, lika naket i boken ”Adjö, det ljuva livet”, som gavs ut 2012, som nu i Sveriges radio. Det är inte utan att man känner stor beundran när en så välkänd person avslöjar att hon idag är så ensam att ingen skulle känna sig manad att ta hand om begravningen ifall något skulle hända.

Glansdagarna från 90-talet är långt borta, då när hon flög högt ovan molnen och var så onåbar som bara kändisar av den magnituden kunde vara. Den raka hållningen och självsäkra utstrålningen lurade alla att ”den här bruden har inte ett problem i världen”. När Army of Lovers sedan sparkade sin klarast lysande stjärna, inte mindre än tre gånger, var det mustigt tidningsskvaller – inte mobbning – i åskådarnas ögon. I P3 ID står det dock klart att händelserna på riktigt påverkat Henemark. Egentligen en självklarhet, men som publik förstod man knappt att kändisar var människor. Då. Ytan regerade på bekostnad av människan bakom glamouren.

Idag är det tvärtom. Att avstå från att dela med sig av sitt innersta kan lätt göra en irrelevant. Att visa sårbarhet kanske rent av har blivit ett måste för att säkra platsen i strålkastarljuset ännu en tid? Då, på 90-talet, konsumerade vi skvaller. Nu, på 2020-talet, konsumerar vi levnadsöden och sårbarhet. För att känna igen oss, på armlängds avstånd från vårt eget mörker, eller är det skvaller förklätt till ”intresse för medmänniskan”? Kanske en blandning?

Den öppna kulturen, där vi delar med oss av våra liv och avslöjar att vi bara är människor, var befriande till en början. Nu börjar den kännas trist och lite kvävande. Vi vet att alla innerst inne är små, bara människor som vill höra till och just därför behöver vi fantasin, en projektionsyta att kasta vår längtan emot. Kulturen och nöjes­livet kan väl få vara ett andningshål och en verklighetsflykt, i en annars högst verklig, hård och krass tillvaro? 

Missförstå mig rätt, jag är själv ett ypperligt exempel på ­”oversharing” i det offentliga, med ändlösa intervjuer om min transresa och en självutlämnande biografi. Så varför detta stenkastande i glashus, när Henemark dessutom delar med sig på ett sällsynt smärtsamt vis, utan den nöd­vändiga knorren på slutet om att allt kommer bli bra trots allt. 

Ändå ekar en tomhet i mig efter att den avslutande jingelmusiken till P3 ID spelat klart. En snabb titt i nyhetsflödet förstärker den känslan. Johnny Depp mot Amber Heard. ”Han är sådan här när kamerorna slocknat.” ”Hon gjorde så där, lyssna på min hemliga inspelning.” 

Livet drabbar oss alla och lösningen på våndorna är kanske inte att sträcka ut en hand till hela världen genom offentliga plattformar? Den hjälpsökande handen ska kanske i ­stället sträckas ut till en nära förtrogen, så att resten av oss kan fortsätta njuta av fantasin, projektionsytan, som den offentliga rollen innebär?

Ja, jag talar delvis till mig själv. Och till alla andra i det offentliga som överväger att dela med sig i överflöd. Visst kan det vara befriande, ibland nödvändigt. Men i takt med att personliga berättelser normaliseras, blir standard som berättandeform, finns också risken att den befriande känslan omvandlas till en trött suck.