I december månad väcks många känslor. Nostalgi och värme samtidigt som mitt huvud per automatik skapar de mest kreativa svordomarna åt skaparen utav visan ”Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra!”. Jag, och min D-vitaminsbrist, fattar inte den översvallande glädjen, speciellt inte när vi bor i ett land med åtta månaders vinter.

Julen är vår mest generösa och giriga period på året. Jag förbiser inte den givmilda och glada stämningen, men jag kan inte blunda för hur det här är en högtid, som trots kristendomens globala spridning, är en högtid av och för västvärlden. Det slog mig inte minst det år då jag åkte till Dominikanska Republiken för att se uppblåsta snögubbar med låtar som Let it snow i bakgrunden mitt på en solig strand.

Även hemma i Sverige finns ett tydligt markerande av detta firande som något för en exklusiv klubb. I samband med julpyntet kommer alltid den klassiska frågan i alla formella rum;  huruvida jag med min diffusa blandning som miljonprogramsbarn firar jul eller inte.

Svaret är ja, vi har alltid firat jul hemma hos mig. Trots att mina föräldrar var nyanlända flyktingar när de fick mig, och aldrig hade varit med om ett firande av denna högtid, så improviserades ett julfirande fram. De skapade en tradition för mig just för att jag inte skulle känna mig utesluten som den enda bruna ungen i klassen som gick hem till ett jullov utan tomtebesök.

Vår julgran, förmodligen den fulaste i hela Norden, pyntades med örhängen, ihopknutna decimetrar av glitter från skolavslutningar och instrument, av någon oförklarlig anledning. Klapparna var tidningsutklipp på produkter som skulle inhandlas under mellandagsrean.

Jag minns så väl hur jag såg mamma utklädd till tomte för första gången. Mitt huvud registrerade det som att en mulla, iklädd klänning, kom på besök. Farsan tröttnade snabbt på den girighet som väcks hos barn när de upptäcker att högtider är ett sätt att inkassera presenter. Han kom på ett system. Vid jul sade han: ”Har du glömt dina rötter Melody? Vi är iranier, vi firar persiskt nyår”. Och vid det persiska nyåret: ”Vi är svenskar nu Melody, presenter får man vid julafton”. Repeat på detta.

Trots mullaliknande tomte, en pappa som fifflar sig undan klapparna och ett julbord som såg mer ut som en persisk buffé med orörda köttbullar i ändkanten för sakens skull, så är detta en enorm ansträngning som många familjer likt min tar sig igenom för att förhindra barnets utanförskap i skolan.

Där det brast var snarare i skolan.  Där ägnades en hel månad åt att markera detta firande som något exklusivt för etniskt svenska barn, något som enligt min lärare ”inte firas inom Melodys religion”. Mitt pigment blev självklart en anledning till att vara den årliga pepparkaksgubben och trots att det gjordes tydligt att min bakrund var avvikande så fick jag det inte heller förklarat för mig varför man firar som man gör, varför jag skrek mig hes om att Jesus är min frälsare och Gud. 

Julsångerna vi repeterade så intensivt var för mig barnvisor, men med mycket svårare ord än vad Björnen sover hade. Jag fattade inte hälften av vad jag sjöng, stalledrängen Staffan var en tacos utan hjärna. Frustrationen växte, jag ville illa gärna bekräftas av denna julhysteri som avlägsnade mig. Ett barn trivs inte i sitt eget kött när det ständigt utpekas som annorlunda i en annars fullt homogen grupp av elever. Jag ville vara det vitaste man kunde vara i ett luciatåg och införde något nytt, jag var snögumma. Absolut ingen förstod vad jag var utklädd till, förutom mina föräldrar som gav mig stående ovationer. De trodde förvisso att jag var en fet vit amerikan. Idag hade jag önskat att jag var mer bekväm i min identitet och gått som den ”Mulla featuring Tomte”-remix min mamma skapade.

Jag hoppas att dagens barn, med en större ansträngning från skolans sida, kan skonas från kommande snögummor. Det var ingen vacker syn kan jag lova er.