Polariseringen i politiken och samhället har vuxit till en punkt där allt fler inte längre ser varandra som medmänniskor, utan som motståndare. Det är lätt att känna sig maktlös, som om vi är fångade i en spiral av splittring och misstro. 

Mina barndoms jular var konstgjorda, som ett rollspel där vi lajvade kristen svenskhet.

Men när julen kommer tar den med sig en låga av hopp. Jag ser det i elden i barnens ögon när de skriver sina önskelistor, fyllda av förväntan över julafton. Jag hör det i musiken som fyller kyrkor och vardagsrum, där tonerna känns som ett löfte om att något bättre är möjligt. 

Julen är bortom religion och tradition, det är en tid att samlas och tillsammans ta steg mot ljusare tider.

Kanske är julen den tid då vi minns att vi hör ihop. Att vi, trots allt, är delar av samma berättelse.

Mina barndoms jular var konstgjorda, som ett rollspel där vi lajvade kristen svenskhet. Ingen tyckte om sill eller visste vad glögg var, det längsta vi kunde sträcka oss var köttbullar och prinskorvar. I stället dignade julbordet av kurdiska delikatesser och skönsjungande kurdiska sångare ljöd från högtalarna. Vi kunde förenas över generationerna i de tecknade filmerna klockan tre. Men det spelade ingen roll vad vi åt eller gjorde, julen var en förenande kraft som ingjöt optimism och länkade samman oss med våra nya landsmän.

Kanske är julen den tid då vi minns att vi hör ihop. Att vi, trots allt, är delar av samma berättelse. Bortom kristendomens hegemoni och konsumtionshetsen som förirrar oss finns ett djupare behov av gemenskap och frälsning från maktmissbrukares tyranni. När vi tänder ljus och ger varandra gåvor handlar det inte bara om traditioner. Det handlar om att stanna upp och säga: Jag ser dig. Du är inte ensam.

Så i denna mörka tid, när vi tänder våra ljus och ser in i varandras ögon, låt oss minnas att vi kan bryta spiralen av misstro och istället bygga broar av förståelse och fred.

Jag tänker på ett gammalt kurdiskt talesätt: "Ett ljus kan tända tusen utan att förlora sitt eget sken." Det är något djupt tröstande i tanken att vi, genom våra små handlingar, kan sprida ljus till varandra. Ett vänligt ord, ett varmt leende, en gest av generositet har makten att förändra. Det handlar om att minnas att vi alla, oavsett bakgrund eller åsikter, vill samma sak i grunden: gemenskap och hopp om en bättre framtid. Om vi kan hitta sätt att mötas i det lilla – ett samtal över en kopp kaffe eller ett frivilligarbete i ett lokalt projekt – kan det skapa ringar på vattnet som bli till förändrande vågor. Det är inte de stora manövrarna, utan de små, tysta handlingarna som får världen att andas lite lättare.

I en tid då mörkret verkar tätnande blir sökandet efter ljusglimtarna än viktigare. Det lilla, envisa ljuset som påminner oss om att vi inte är ensamma. Det kan flämta svagt, men det finns där. Och om vi bär det tillsammans, om vi delar det med varandra, kan det lysa starkare än vi trodde var möjligt. Hoppet är inte bara en känsla – det är en tyst revolution. En beslutsam handling att inte ge upp på oss själva eller varandra. Så i denna mörka tid, när vi tänder våra ljus och ser in i varandras ögon, låt oss minnas att vi kan bryta spiralen av misstro och istället bygga broar av förståelse och fred.

Julen är förstås inte en lösning på världens problem, men den är en påminnelse om att det viktigaste vi kan göra tillsammans är att ge varandra av det värdefullaste vi har – tid, omtanke, närvaro. Och i varje handling, hur smått det än kan verka, ligger kraften att göra mörkret lite ljusare och världen lite mer mänsklig.