Hur många gånger har jag inte ställts inför detta märkliga påstående och hur rutinerad har jag inte blivit i mitt bemötande.

”Verkligen”/”Säger du det?”– en ler och låter artigt bli att påpeka vem utav oss som valt att lyfta ämnet åtminstone den här gången.

Visst händer det att jag omtalar min så kallade sexuella läggning. Min lesbiskhet. Det kan till exempel vara så att den får människor att bete sig på ett sådant sätt att jag känner mig tvungen att lyfta den. Som just nu.

Det kan också röra sig om sådana tillfällen då en inte låter bli att berätta om sina familjeförhållanden, eller när en inte väljer att omnämna sin partner med ett annat namn än det hon faktiskt heter – ja ni vet, lite sådär som folk brukar göra mest. (Brister ut i lovsång och tacksamhet över att just jag begåvats med att älska kvinnor gör jag nämligen alldeles för sällan.)

Nä, ganska ofta pratar jag faktiskt om helt andra saker. Om jag till exempel jobbar pratar jag oftast om jobb, om jag tränar pratar jag oftast om träning, om jag är i skolan pratar jag oftast om skolan, och när jag tvingas söka vård för att jag blivit väldigt sjuk är det förmodligen just det som jag kommer att vilja prioritera i mötet med vårdpersonalen.

Somliga heterosexuella däremot, deras behov tycks helt annorlunda. Många är som besatta av temat ”sexualitet utanför den egna normen”, oaktat kontext eller det enkla faktum att en ofta har mycket lite med andras privatliv att göra.

”Nää, men det här var ju förr”, invänder ni nu.

Ja, det hoppades jag med.

”När tror ni att jag kommer att kunna opereras?”, undrar jag från sjukhussängen. Min flickvän sitter bredvid mig och vi är båda oroliga eftersom jag varit sjuk sedan början av december, blivit sämre och sämre.

”Jaha, är det din kompis det där eller?”, säger sköterskan.

”Skulle jag kunna få något mot smärtan?”, undrar jag.

”Ni kanske är systrar, är det din mamma kanske?” frågar läkaren.

”Vi är ihop, alltså tillsammans”, svarar jag, i hopp om att nyfikenheten ska stillas och själva vården återupptas.

”Mmm, din kompis måste gå hem kl. 15”, svarar de i kör.

Inte någon enda är förstås intresserad av min och min bästa väns inbördes relation de dagar hon är med mig på sjukhuset. Inga gissningar à la mormor, kusin eller husdjur. Nej, för självklart kan det inte vara patientens släktträd och kontaktnät som intresserar mer än levervärden och vita blodkroppar. Det är när de ser mig och min flickvän kyssa varandra, när hon tar mig i handen, som det plötsligt ter sig mer självklart med ett incestuöst förhållande till syskon eller förälder, än att två kvinnor älskar varandra.

”Vad har ni två, du och hon, för relation egentligen?”, väser en sjuksköterska när flickvännen tillfälligt lämnat rummet.

”Vi är tillsammans”, svarar jag. För hundrade gången i ordningen.

”Jaså, sådana!”, hon rafsar med nålar och provrör och drämmer igen dörren efter sig.

Och någonstans här börjar det bli svårare och svårare för oss att skämta om bemötandet, trots att vi verkligen försöker. För med dörrar som smälls och läppar som snörps och ett metodiskt refererande till vänskapsrelation, som en demonstrativ rättning av min person, väcks frågan om jag verkligen kommer att få en lika bra vård som andra. Klarar de verkligen av att skilja personliga åsikter, sitt hobby-hat, från den professionella rollen? När min läggning verkar vara det enda de vill prata om. När de inte ens kan hålla ihop sig inför patient och kollegor.

Väl hemma kommer jag att kunna skriva en krönika om det, men där och då blir jag rädd därför att jag är beroende av dem.

Och så märker jag plötsligt, att ju mer de fortsätter att fokusera på min läggning, desto mer börjar jag att försöka tona ner den. Eller att försöka tona ner mig. För det är ju det det handlar om. Jag behöver inte köra högläsning ur ”Queer Nation – Manifestet”, inte prestera någonting, för att provocera de här människorna. Det är nog att jag är. Om jag kan trösta mig med något, efter veckor av sjukskrivning och oförmåga så får det väl vara att jag åtminstone lyckats upprätthålla mitt politiska arbete. Bevisligen. Aldrig har det väl varit så lätt att bedriva politisk kamp.

Jag ligger där i sängen och vill veta hur min sänka ser ut, och är i mig själv en krigsförklaring.

Om jag ska försöka låta bli att ”skylta” med något – om det är vad som krävs för ett kompetent bemötande när jag är sjuk och söker vård – då är det med Mig. Med att jag finns.

En blir sjuk av sådant också.