600 mil. 6000 kilometer. Så långt har jag avverkat bakom ratten den här semestern, utan att överhuvudtaget lämna landet. Som en osalig ande har jag kört, kors och tvärs och hit och dit. Passerat polcirkeln ena veckan. Badat i Skagerak den andra. Bricklunch i Jönköping. Kaffe i Överkalix. Bensträckare i Hallstahammar. Kisspaus vid Báktájohka. Mil efter mil av asfalt, regn, bensinmackar, långtradare, vingliga husvagnsekipage och fartkameror. 6000 kilometer. Från mitt hem i Umeå är det lika långt som till Irak eller Mongoliet. Det är ju faktiskt inte riktigt klokt.
Jag hade hellre åkt tåg, men det går ju inte längre. Ingen jag känner orkar med det. Det är lätt att förstå varför – i synnerhet för oss från provinserna som åker sällan men långt. Bara 7 av 10 långdistanståg kom i tid förra året.
Resor går inte att boka mer än några veckor i förväg, vilket såklart gör det omöjligt att planera, och lyckas man mot förmodan knipa en sovkupé för hela familjen kostar det numera skjortan och lite till. 6 300 spänn för att ta sig till svärfar, på ett tåg som eventuellt blir stående utanför Söderhamn eller ersätts av bussar de sista tjugo milen? Nej tack. Bilen blir både snabbare och billigare. Men miljömässigt hamnar man förstås på minuskontot.
Det svenska tågkaoset sägs bero på en ”underhållspuckel”. Rälsar har blivit för gamla och hälften av alla kontaktledningar och stolpar måste bytas ut inom ett decennium. Det är förstås bara ett finare sätt att säga att kaoset beror på den fria marknaden. Sveriges järnväg är en av världens mest avreglerade, men några politiska visioner om att snurra tillbaka vansinnesprojektet verkar inte riktigt finnas. Med tanke på hur många svenskar som sitter och hatar på tågkaoset varje dag, året runt, är det märkligt att det inte står högre på upp dagordningen.
Min semester avslutades med ett besök vid Riksgränsen, 75 mil norrut. Jag och mina polare gör den resan varje sensommar och färden går i regel längs landets vackraste tågsträcka: malmbanan. När tåget kränger fram genom fjälldalarna, långt ovanför polcirkeln, är det inte svårt att förstå vilken bedrift det ansågs vara när banan var färdig år 1902. 4 000 rallare gjorde grovarbetet.
Många av dem dog. De begravdes på Rallarkyrkogården, vackert belägen vid stranden av Duortnosjávri. Vita kors bland krokiga fjällbjörkar. Man kan se gravarna susa förbi om man sitter på rätt sida i tågvagnen.
Men i år blev det alltså bil istället, för några tåg gick inte de här dagarna. När jag körde förbi skylten som pekar mot kyrkogården kunde jag inte låta bli att undra vad de gamla rallarna skulle ha att säga om allt det här. Om att allt som de byggde med blod, svett och tårar för 125 år sedan håller på att rosta sönder. ”Mikä saatana tämä on?”, förmodligen. ”Vad fan är det här?”
Kanske skulle någon av dem ta infrastrukturminister Andreas Carlson i kragen. Lyfta honom högt. Jord och krut på hans vita skjorta. Och så skulle hela klabbet vara återförstatligat igen.
