Anders Wallén: John Holm startar filmerna från pojkrummet

Vi kom tidigt och paxade stolarna längst fram med medhavda tröjor som matchade osäkerheten hos SMHI:s prognoser om den svenska försommaren.  På scenen lyste ett vagt ljus upp några monitorer, ett par gitarrer och en mikrofon. Vi väntade. På John Holm. Vi hade väntat i 40 år och kunde lätt som en plätt vänta två timmar till. Jag såg honom visserligen redan förra året då han återkom till rampljuset. Men den gången spelade han på en Ålandsbåt, det var mycket fylla och slammer. Jag fick hela tiden hålla alla sinnen på helspänn för att parera attacker från en överförfriskad dam för vilken jag försökte förklara att man sitter still när man lyssnar på John Holm. Man dansar inte. Hon fattade ingenting, vevade bara vidare och sabbade faktiskt kvällen för mig. Nu var det annorlunda. Här var det lugnt och intimt. Här var det på riktigt. Jag hade beställt tre biljetter, en till mig, en till Blues-Arne och en till min yngste son. Sonen har fattat grejen. När han hörde Sommaräng första gången grät han. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

John Holm är en av den svenska musikens mest gåtfulla figurer. Och naturligtvis har hans frånvaro lagt nya mytiska dimensioner till hans karaktär och liv. Hans debutalbum Sordin slog mig till marken när det kom 1972. Jag var 16 år, totalt skyddslös och inte alls på väg ut i livet. Tvärtom var jag på väg in i något som skulle sluta med ett brak. Hårt tyngd av andras ambitioner knäade jag redan då och trixade till mig sjukdagar tvärsemot syokonsulentens rekommendationer.  Och då blev han ett sorts sällskap på den resa som gick bredvid allfarvägen och utanför mina föräldrars synfält.  

Med sin lågintensiva personlighet intar han rummet. Han är tunn, nästan som ett väsen och redan under inledande Min skuld till dig startar filmerna från pojkrummet med orangea väggar, brun heltäckningsmatta, lp-skivor i bokstavordning och kitschiga sammetsaffischer med fjärran skepp. Filmer om vägen till skolan med klumpar i magen, spårvagnen som luktade av töfuktiga lovikkavantar på vintern, den mättade doften av syren när den blomstertid nu kommer dånade mellan skolans väggar, smaken av Pangklubborna vi köpte av den griniga tanten i kiosken på stationen med pengar som Göran snott av sin farsa och under Ett enskilt rum på Sabbatsberg tittar morsans sargade blick upp över lakanet i en säng på Danderyds sjukhus. Allt finns där. När han så spelar Maria många mil och år från här kliver en man ur publiken fram, går ner på knä och knäpper händerna. Han har ett troget följe, John Holm. 

Det var han som fick mig att skaffa en gitarr. En stålsträngad Yamaha som jag köpte av en kille som hette Gunnar för 200 spänn. Nu har jag skrivit lika många låtar som John Holm. Inga jämförelser i övrigt naturligtvis men han visade på en väg med alternativa universitet. Sådant är av avgörande betydelse för en del av oss.