Som frihetlig har jag alltid haft en ”soft spot” för liberalismen. Den där gången Erik Ullenhag debatterade Kuba med Jan-Emanuel Johansson på torget i Uppsala var det omöjligt att välja auktoritär socialdemokrati framför frihetlig liberalism. Ännu svårare är det dock att välja den auktoritära liberalism som Fredrik Malm visade upp på ett annat Kuba-evenemang lite senare. Killen tyckte på riktigt att Kubas brott mot de mänskliga rättigheterna var större än USA:s. Han skrek ”satans mördare” till en regim som varken har skolskjutningar eller dödsstraff och som aldrig bombat civila.
I min forskning på riksdagsmotioner från 1971 och framåt kan jag konstatera att Liberalerna alltid haft problem med maktanalysen och därför alltid svajat i sin kritik mot förtryck. Samtidigt som de ändå haft en positiv människosyn och en övertygelse om att människan är rationell, att hon vill bidra till samhället och gör sitt bästa med de förutsättningar hon fått. Och en verklig upprördhet över rättsosäkerhet och dubbla måttstockar.
Men något hände när Leijonborg bytte ut L:s frihetsretorik mot krav, i början av millenniet. En utveckling som eskalerade när Björklund några år senare och myntade begreppet ”frihet under observation”, som komikern Henrik Dorsin uttryckte det. ”Batongliberalism” hade blivit en grej, och loggan byttes passande nog ut mot en erigerad stövel. Med Tidö-avtalet ytterligare några år senare kom det på pränt att de lurat oss med allt snack om att aldrig ge extremismen makt.
In i det sista har jag trots allt hoppats på L – tills deras partiledare, integrationsminster Johan Pehrson, skrev på DN debatt i förra veckan.
Han skrev att han inspirerats av ett lyckat integrationsarbete i en stad i Belgien, där ”en stark känsla av tillhörighet har pressat tillbaka såväl högerextremism som religiös fundamentalism”. Han skrev att de lyckats genom att satsa stort på skola och utbildning, arbetsmarknad och förebyggande sociala insatser, som sommarjobb till alla unga, och att ”civilsamhällets insatser spelar en viktig roll för att förhindra att utanförskap går i arv”.
Särskilt som civilsamhällesnörd blir jag glad av att läsa det här, precis så är det ju! Föreningslivet har varit oerhört centralt för integrationen. Att organisera sig utifrån intresse och grupptillhörighet, att hitta självförtroende och gemenskap i det lilla ger trygghet i samhället i stort. Särskilt det etniska föreningslivet, bland annat för att barn gynnas i skolan och lär sig svenska bättre av att kunna sitt modersmål riktigt bra, enligt forskningen. En satsning på civilsamhället vore en logisk följd av påståendet att ”civilsamhällets insatser spelar en viktig roll för att förhindra att utanförskap går i arv”. Ingenstans får människans inneboende kraft att lösa sin egen situation så tydligt uttryck som i föreningslivet.
Men kräver Pehrson då sommarjobb och satsningar på civilsamhälle, för att skapa en stark känsla av tillhörighet i Sverige? Nej. Det visar sig att han inte bara helt missförstått etniska föreningars syfte, som Hannah Kroksson svarar honom, utan på alla punkter föreslår det rakt motsatta mot det han själv säger sig vilja uppnå.
I stället för skolsatsningar: språkkrav för medborgarskap. I stället för arbetslöshetsinsatser: mer jobbskatteavdrag, bidragstak och krav på ”heltidsaktivitet”. I stället för förebyggande sociala insatser: kartläggningar av invandrarbarn. Och i stället för satsning på föreningslivet: avskaffa statsbidraget till etniska organisationer.
I stället för satsningar: rasistisk signalpolitik. I stället för en känsla av tillhörighet: signalpolitik som utmålar invandrare som problem. I stället för att minska riskerna för att utanförskapet går i arv, öka dem.
Artikeln bevisar att Liberalernas positiva människosyn nu är borta. Barbro dog 2016 och Liberalerna har förlorat sitt existensberättigande som parti.
