Faktum är att i denna tävlan mellan osannolikheter kanske Corbyn är den som har större chans. Bara en omstörtande politisk rörelse, en rörelse som kan tända, fascinera och mobilisera, som kan värva en armé av volontärer – som nationalistpartiet SNP gjorde i Skottland – kan göra avtryck i politiken.
Att tro att Labour kan övervinna sådana odds genom att vara menlöst, otydligt och mesigt är att ägna sig åt ett tänkande som är på samma gång magiskt och desperat. Sådana drömmare hävdar att Labour måste återerövra mitten. Men det finns inte någon sådan, det finns inte någon bestämd politisk geografi. Mitten är ett magiskt berg som rör sig bakåt när man närmar sig. Ju mer man jagar den från vänster, desto längre högerut rör den sig.
Som socialfilosofen Karl Polanyi påpekade i slutet av andra världskriget: när politiken erbjuder få valmöjligheter och få utsikter att lösa deras problem, söker sig människor till extrema lösningar. Labours oförmåga att utgöra ett starkt och stolt alternativ till den konservativa politiken förklarar varför så stor del av partiets väljarbas gick över till Ukip i förra valet. Corbyns politiska klarhet förklarar varför samma människor nu strömmar tillbaka till honom.
Kommer de tillbaka för att han har anpassat sin politik till att tilltala den hårdföra högern? Absolut inte. De kommer tillbaka för att han står för något, något som skulle kunna hjälpa dem, något som inte tänkts ut av ett gäng skyltdockor i kostym.
Allra mest politiskt befängt var när Labour före valet försökte vinna tillbaka Ukip-anhängarna genom att inta en hårdare ställning mot invandringen. Varför rösta på ekot när man kan rösta på skriket? Vad är lockande med ett parti som är berett att överge sina kärnvärden för att lyckas i valet? Vad är inspirerande med ett parti som krälar i stoftet och låter sig vara en politisk dörrmatta som mäktiga intressen eller övergående nycker kan torka sina fötter på?
I en artikel på politiska sajten openDemocracy jämför Ian Sinclair Labours försök att stoppa Corbyn med Tories försök att stoppa Margaret Thatcher 1974-1975. Hon var söndrande, hatad av pressen och sågs som en extremist av sitt eget parti – hon avfärdades allmänt som ovalbar. Topparna inom Torypartiet, som var övertygade om att de bara kunde vinna från mitten, gjorde allt de kunde för att stoppa henne.
I tre decennier har strateger för Nya Labour förbisett en avgörande realitet: politiker förstärker de värderingar de omfamnar. Ju mer de försöker vinna genom att anta sina motståndares värderingar desto mer legitimerar och gynnar de desamma, vilket gör deras – och deras efterföljares – uppgift svårare. Tony Blair vann tre val, men därigenom gjorde han framtida Labour-segrar mindre troliga. Genom att anta konservativa värderingar, en konservativ inramning och ett konservativt språk, flyttade han nationen högerut, även när han bedrev vänsterpolitik för minimilön, skattekrediter och informationsfrihet. Väljarna kan godta politik utan värderingar ett tag, men därefter vissnar rörelsen och dör, som växter utan jord.
Mittfåran inom Labour gillar att låtsas att Irakkriget var Blairs enda löftesbrott. Marknadiseringen av den offentliga sjukvården, det privata finansieringsinitiativet, kriminaliseringen av fredliga protester, samförståndet vid kidnappande och tortyr av oliktänkare från andra länder, subventionerade bostäders sammanbrott – jag skulle kunna fylla hela den här sidan med en lista över sådana kapitulationer till girighet och tyranni. Blairs utrensningar, då alla utom lakejerna ströks från listan över potentiella kandidater, förklarar varför partiet nu brottas med att hitta någon under 50 som ser ut som en ledare.
Kapitulationerna fortsatte under Ed Miliband, som lät den konservativa fixeringen vid underskott och åtstramningar forma Labours politik. Som den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman förklarar, är åtstramningar en bov som inte gör annat än skadar den här nationens välstånd. De betvivlas överallt annars, det är bara i Storbritannien vi håller fast vid myten. Trots det gick Miliband villigt in i fällan. I sitt valmanifest lovade han att ”minska underskottet varje år” och att anta grym Torypolitik som att sätta tak för hushållens ekonomiska bistånd.
Om du vill så kan du välja att tro att den här utslitna, fjärmande politiken – som består av förbluffande utslag av feghet, som till exempel att man inte röstade emot den konservativa välfärdsbudgeten – kan fånga nationens sinnesstämning, vända Labours nedgång och säkra hundra extra mandat. Vänligen, sluta i så fall att kalla dig realist.
Att återuppbygga en politisk rörelse innebär att omfamna det som är önskvärt och sedan hitta sätt att göra det genomförbart. De hopplösa realisterna föreslår motsatsen. De sätter ihop en torftig lista över politik som de anser vara genomförbar och försöker sedan övertala oss om att deras paket är angeläget. Om de håller fast vid några av kärnvärdena har de blivit så diffusa av politiska kursvändningar och triangulering att de nästan inte går att urskilja.
I 21 år var partiet vilse i Blairs Bermuda-triangulering och skadan det ådrog sig är så stor att det kan dröja många år innan det blir valbart igen. Det är en skrämmande prognos, men ju längre Labour fortsätter att upprepa samma misstag – att underbygga de värderingar det borde bestrida – desto längre högerut driver det nationen, och desto mer avlägsna blir dess chanser att bli valt. Uppgiften är att återuppbygga partiets värderingar, att kräva tillbaka den demokratiska debatten, att dra tillbaka mitten vänsterut och förändra – som tidigare premiärministrarna Clement Attlee och Margaret Thatcher gjorde på olika sätt – nationens själ.
Eftersom Labours närmaste utsikter är så avlägsna, oavsett vem som vinner den här tävlingen, så kommer den framgångsrike kandidaten troligen vara en vaktmästare, en framtidens förvaltare. Hans eller hennes uppgift måste vara att blåsa nytt liv i politiken, att ladda demokratin med valmöjligheter, att tända det hopp som kommer att göra Labour valbart igen. Bara en kandidat har för avsikt att göra det.
