Det har stormat rejält kring den nya civilministern Ida Karkiainens ungdomssynder. Bakgrunden är ett foto där en femtonårig Karkianien håller armen i något som skulle kunna tolkas som en Hitlerhälsning. Ministern nekar, säger sig omöjligen kunna redogöra för vad som hände på en fest för över ett decennium sedan. Men när media dessutom börjar blanda in makens Mattias Linds metalband Raubtier förvärras PR-katastrofen. Sydstatsflaggor i replokalen. En turnébuss sponsrad av Jägermeister. ”Ministerns okända bakgrund: nationalistisk hårdrock och rasistiska symboler” ropar löpsedlarna. Själv ser jag snarare två världar kollidera. Det hade lika gärna kunnat vara jag.
Je suis Karkiainen.
Knark. Klamydia. Rattfyllor. Slagsmål. Är du arbetarklass och uppvuxen på landet kommer du sannolikt att ha konfronterats med en hel del problematiska situationer. Och du kommer att ha umgåtts med en hel del suspekta personer, vare sig du ville det eller inte. Jag var själv tonåring i en norrbottnisk bruksort, en dryg timme från Karkianiens hemort Haparanda, och det var en minst sagt stökig tid. Med ett minst sagt stökigt umgänge. För bodde man på vischan fanns det liksom inget utrymme till att vara särskilt nogräknad. Alla hängde med alla.
Grupperingar var lösa i kanten, folk kom och gick. Bytte klädstil, musiksmak och politisk övertygelse med jämna mellanrum. Min egen högstadienemesis var punkare på vårterminen, nynazist på höstterminen och välfriserad hockeykille lagom till jullovet. Det var alltså inte särskilt anmärkningsvärt om någon ”edge-lord” i utkanten av ens egen klick valde att spela vit makt-musik på stereon framåt småtimmarna när festen började spåra ur. Få brydde sig eller sa emot. Kanske för att ”Stöveltramp” av Pluton Svea i regel följdes upp med ”Snubben” av Latin Kings och ”Betongbarn” av Strebers. Att sjunga med i en vit makt-låt, eller göra ett fylleheil framför kameran, var snarare ett uttryck för den tidens JVVF-kultur än ett genomtänkt politiskt ställningstagande. Det är förmodligen av samma anledning som jag, och i princip alla mina vänsterpolitiska vänner, kan recitera samtliga verser till Knutna Nävars ”Sången om Stalin” i sömnen.
Missförstå mig inte. Man ska såklart inte heila, oavsett ålder eller promillehalt i blodet. Men vi får inte glömma bort att det här handlar om något som Karkiainen, möjligen, gjort som tonåring. Och tonårssynder måste få vara preskriberade när man som vuxen beslutar sig för att bli en offentlig person. Allt annat är orimligt. Alternativet är att vi lämnar riksdagspolitiken åt de där bollrädda pluggisarna som var ordförande i elevrådet. De är garanterat fria från ungdomssynder. Men hur representativa är de för sina väljare?
Med det sagt är jag förvånad över att Karkiainens make fått så få kritiska frågor runt sitt engagemang i Raubtier. Han är ju faktiskt vuxen, och borde därför kunna utveckla vad bandet egentligen menar när de sjunger om ”den nya världsordningens stat” och att ”störta medias konspiration”. Jag är genuint nyfiken.
För övrigt beräknar dagligvaruhandeln att sälja ungefär 7 000 ton julskinka i år. Det är ungefär ett kilo skinka per invånare, det vill säga fullständigt vansinnigt. Jag önskar eder alla en god vegetariskt jul.
