Lyckligt nog verkade såret vara ytligt och inte göra ont. Treåringen kunde utan problem ligga bredvid på golvet och få trösta. Vår andra katt nosade empatiskt på sin vän. Sedan åt vi mellis som vanligt, medan vår älskade kisse vilade vidare under fåtöljen.
Först efter någon timme sa min man i förbifarten ”Men vad stor hon ser ut...?”.
Och det var då jag såg det: Den skadade var inte Semlan. Den var O-Semlan.
En falsk katt-tvilling hade lurat sig in i vårt hem.
Hetsigt bläddrade jag fram bilder i telefonen på vår riktiga katt. Ytterst små detaljer skilde pälsarnas täckning, men jämfört med originalet var det uppenbart: Katten vi tröstat var en dubbelgångare.
”Jag är rädd” sa femåringen.
”Semlan vill ha mig” fortsatte treåringen, som gillade den nya kattens kärlekstörstande stil.
Först i skymningen kom den riktiga Semlan hem, lika sur och oskadd som vanligt. Men känslan av obehag och skam låg kvar i timmar. Vi hade tagit fel på vår egen familjemedlem.
Att den populärkulturella tropen ”look alike lurar sig in i familjen” är välkänd gör inte upplevelsen med O-Semlan mindre jobbig.
Häromåret utforskade Jordan Peeles film ”Us” skräcken i att möta sin dubbelgångare så effektivt att jag oroat började snegla efter min look alike på stan.
Och redan i mellanstadiet rös jag åt boken ”Den falska tvillingen” ur serien ”Tvillingarna i Sweet walley high”, där familjen Wakefield luras av dubbelgångaren Margo som tar en av systrarnas plats för att själv kunna försvinna (efter att hon mördat sin egen fosterfamilj).
Golvet gungade vid tanken på att den trygga familjen plötsligt skulle vara opålitlig. Kanske var min egen lillebror redan utbytt? Som i ”Sunset Beach” där den onda tvillingbrodern Derek ständigt försökte förstöra för den gode brodern Ben.
Eller som i ”Rederiet”, där kapten Karin Bergström utsattes för en liknande kupp då hennes okända syster dök upp på båten och betedde sig underligt. När de båda tvillingarna råkade i slagsmål på däck såg tittarna en av dem falla över bord. En otäckt smart cliffhanger. Först i avsnittet därpå fick tittarna veta vem som klarat sig.
Också i verkligheten sker obehagliga förväxlingar. I början av 2020 kom nyheten om farfarn från Borås som skulle hämta sitt barnbarn från förskolan, men som fick med sig fel barn. Inte förrän de kommit hem upptäcktes förväxlingen. Barnet hade samma ålder och namn – men något verkade ändå annorlunda.
”Vid hämtningen upplevdes det som en naturlig relation mellan vuxen och barn. Barnet hejade glatt, hämtade sina saker och följde med från förskolan” sa förskolans rektor till Borås Tidning.
Vilken ärkeklantig farfar, tänkte jag då. Vem känner inte igen sin egen familj? Händelsen var som gjord att göra sig lustig över. Många trodde till och med att det var ett aprilskämt.
Efter incidenten med O-Semlan är jag inte lika kaxig. Je suis Borås-farfar.
”Vill du ha lite mellanmål?”
