Eller?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag får faktiskt en fullständigt motsatt bild av hur politik formas när jag möter Bawer Kevir.
Vi möts, inte en gång – utan ett tiotal gånger. Låt mig berätta.
Bawer Kevir ser på något sätt ut som ”vem-som-helst”, han sticker inte ut. Håret är grånat, kläderna prydliga, ansiktet vänligt – och spricker ofta upp i ett stort leende. Men bakom detta alldagliga yttre döljer sig en hängiven gräsrotsaktivist, engagerad i facket och socialdemokratin.
Bawer Kevir har kallats en ”supervärvare”. När Stockholmsdistriktet förra året kammade hem priset för att ha värvat flest medlemmar till S (909 nya medlemmar) hade Bawer Kevir ensam värvat fler än hälften av dessa. Hur var det möjligt? Han står ofta på torgmöten i förorterna, men han nöjer sig inte med det. Han bjuder dessutom hem vänners vänner, sin dotters kompisar, arbetskamrater … för att prata politik. Han förklarar:
– Jag säger till dem ”kom hem till mig så kan vi prata mer, jag bjuder på kaffe”.
Många tackar ja. Och många går därifrån med en ifylld medlemsblankett.
Hur går det till, hur gör han för att övertyga?
Jag följer med Bawer när han besöker arbetsplatser i en kampanj med Seko Stockholm som både syftar till att stärka redan förtroendevalda och att värva nya medlemmar. Vi besöker killar som lastar väskor på Arlanda. Bawer Kevir försöker inte övertyga någon. Han ställer frågor, lyssnar på svaren – lyssnar uppmärksamt – och ställer lågmält nya frågor. Ofta leder samtalet fram till att personen tackar ja till en medlemsblankett, eller har bestämt sig för att åtminstone vilja gå på en kurs för att få veta mer om facket.
Det här sker under en period då jag bevakar fackens gräsrotsorganisering och jag följer med som inbäddad reporter ett antal gånger. Jag möter många olika fackföreningsaktivister under perioden, men en som är där varje gång är Bawer Kevir. En gång när besöket sker på ett företag som servar el- och teleledningar bjuder facket på kaffe klockan sex på morgonen – eftersom teknikerna inte utför sitt arbete på en plats utan bara befinner sig där på morgonen, när de hämtar ut sitt material. Vem har, först av alla, varit förbi fack-kontoret för att hämta banderollerna och brygga kaffet?
Det har Bawer Kevir.
Jag besöker en kampanj som syftar till att konduktörerna inte ska ersättas av stolpar på lokalbanorna i Stockholm. Vem bär en kampanjjacka och är på plats först och sist: Bawer Kevir.
Bawer Kevir går dessutom på en rad förberedelsemöten inför sitt fackförbunds kongress. Han är, såklart, ett av de valda ombuden. Han var dessutom ombud på S-kongressen tidigare i år. Medan andra suckar över socialdemokratins kräftgång är Bawer Kevir entusiastisk. Han berättar för mig om hur fackföreningsaktivisterna förberedde sig inför kongressen, vässade sina argument och spred ut sig i utskotten. Hans intryck: De blev lyssnade på och förslagen förändrades innan de kom ut i plenum. Den S-kongressen beskrevs som en framgång för de fackliga perspektiven. Bland annat tack vare Bawer Kevir.
Hur hinner han, hur orkar han?
Själv hinner jag engagera mig i sociala, fackliga eller politiska rörelser ungefär en procent av vad Bawer hinner. Men kanske räcker det. Om vi alla ger en procent av det Bawer ger så formar vi faktiskt en urstark folkrörelse.
Är Bawer Kevir unik? Visst är han det!
Men han är inte ensam. Jag skulle lika gärna ha kunnat skriva den här krönikan om Linda i Önneköp, Jan-Olov i Umeå, Leila i Björkhagen eller Adnan i Fisksätra.
Men när jag var på väg till jobbet i morse bestämde jag mig: Je suis Bawer. Jag åtar mig att engagera mig minst en procent av vad Bawer, Linda, Jan-Olov, Leila och Adnan gör.
Och i dag jag ska skriva om Bawer. För vem stod där med ett flygblad för S i morse när jag 7:32 kom upp ur Medborgarplatsens t-bana?
Jo, där stod, föga förvånande: Bawer Kevir, inbegripen i ett samtal om vinster i välfärden med en kvinna på väg till jobbet.
Je suis Bawer. Är du?
