Dels har jag tänkt på detta i bilden av förövare. Oavsett om det gällt fyraårsminnet av Breiviks terrorbrott, Lisa Holms misstänkta mördare, Hagamannens frikännande eller tandläkaren som sköt lejonet Cecil, så har det handlat om fyra monster. Det gör att vi inte behöver se några strukturer eller mönster eller sammanhang som på något sätt ger oss själva ansvar. Det ska vara ont och gott sommaren 2015. Gud och Djävulen. Ondskan finns mitt ibland oss, men den är inte en del av oss.

Vi har börjat prata om de här frågorna på ett förenklat sätt som inte anstår ett sekulariserat samhälle.

Och när jag tänker på efterspelet till Adam Tenstas markering mot TV4s normalisering av strukturell rasism – så slår det mig hur lite det pratades om den strukturella rasismen och hur mycket det pratades om huruvida individen Adam Tensta gjorde rätt som reste sig upp och gick, huruvida individen Louise Andersson Bodin var rasist, och inte minst hur hon tränade Peter Jidhes individuella röv. Hatet drabbade Tensta och Bodin. TV4 kom undan, precis som vår gemensamma skuld och vårt gemensamma ansvar. Och upplevelsen av sammanhang lyste–på de allra flesta håll–med sin frånvaro.

Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ”avslöjade” Jason Timbuktu Diaketé som ”hycklare”.

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på.

Desto bättre, tänker jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.

Återigen ska blickarna riktas mot en enskild misstänkt dubbelmoralare istället för själva huvudfrågan, strukturerna–hur vill vi att samhället ska fungera?

Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.

Ingenting är enklare än att avslöja dubbelmoral, särskilt hos en själv. Jag är till exempel emot att göda storbankerna och bidra till de enorma vinster de gör. Samtidigt har jag ett lån i en bank. Kastar jag då sten i glasbostadsrätt när jag kritiserar bankernas profitering? Säkert. Hade det då varit bättre att inte säga vad jag tycker? Knappast. Innebär detta en konflikt? Självklart. Det är en konflikt att överhuvudtaget bo i västvärlden och försöka verka för global solidaritet och rättvisa. Men desto viktigare att göra det.

Ännu ett fenomen, där det också är påtagligt och kanske än mer befängt med ett ständigt växande individfokus, är klimatfrågan–eller någon annan miljöfråga för den delen, det finns ju faktiskt fler.

Låt oss en gång för alla slå fast: Det är inte oss enskilda konsumenter allt hänger på.

Och på samma sätt kommer allt inte lösas av att det är lönsamt för någon enskild social entreprenör att hitta på någon smart och lönsam miljövänlig uppfinning.

Det är ”lönsamt” att tömma jorden på resurser. Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.

Men det finns kanske ändå ljus i mörkret. När det gäller denna sommarens allra mest dominerande ämne, så tror jag ändå att tendensen går åt rätt håll. Där skyller ingen på individen, där ser vi strukturerna och tydliga politiska mönster, det går inte att blunda för:

Jävla borgarväder.