I den här för ändamålet passande miljön har jag just läst ut den brittiska nationalklenoden Jarvis Cockers nya självbiografi ”Good pop, bad pop” – ja, titeln är en vitsig lek med ”good cop/bad cop”.
I Sverige är Jarvis Cocker förstås fortfarande mest känd som gänglig och närsynt sångare i Pulp, men i sitt hemland är han en ständigt närvarande och älskad kulturinstitution. Hans självbiografi är den gångna veckans stora inrikesnyhet, omslaget pryder samtliga bokaffärers skyltfönster i centrala London, han är gästredaktör för söndagstidningen The Observer och medverkar i – känns det som – BBC-tablåns samtliga radioprogram. Det är egentligen ingen regelrätt självbiografi, snarare en minnesbok. Själv kallar han den ”en inventering”. Jarvis Cocker är en hoarder och i boken utgår han från mängder av saker han har sparat med syftet att slänga – eller ge bort eller sälja – så mycket som möjligt eller, motvilligt, spara. Med ”Good Pop, Bad Pop” – och hans dokumenterat skamlösa förskott – som förevändning försöker han dämpa sina samlartendenser och mota sin med åldern allt starkare förändringsmotvilja i grind.
Det går sådär.
I en samtid så märklig, uppfuckad och fragmenterad som den vi tampas med just nu blir de här minnesböckerna allt fler. Warren Ellis vackra ”Nina Simone’s Gum” från 2021 var ett ovanligt lyckat exempel.
Ingen av dem längtar tillbaka till sin ungdom, det är inte den de saknar eller sörjer. Ellis och Cocker är tvärtom båda exceptionellt skickliga på att åldras med värdighet i en konstform som sällan brukar vara speciellt bra på det. Ändå hamnar de… här.
Tidigare i år försökte författaren Grafton Tanner i sin utmärkta bok ”The Hours Have Lost Their Clock: The Politics of Nostalgia” sammanfatta den här tendensen och hur vi det senaste decenniet har sett den både eskalera och utnyttjas politiskt. Tanner säger att vi måste ta nostalgin på allvar eftersom hela vår framtid hänger på det.
Men vad som sakta utkristalliserar sig när man läser Jarvis Cockers charmiga bok är en betydligt mer existentiell – och kanske i sin enkelhet mer uppriktig – nostalgisk förvirring över slutet av de analoga artefakternas epok. Samma kärlek till den ägodelarnas magi och besjälade betydelse som Warren Ellis tar sig betydligt djupare in i. Och också hur livet i alla tider har tett sig mer tilltalande, romantiskt och spännande i ungefär samma diffusa ”förr”.
Min vistelse i London den här veckan började talande nog med en 60-årsfest där The Charlatans uppträdde och det skrålades tårögd allsång till houseklassiker och Happy Mondays. Veckan slutar med premiären av Abbas Voyage-föreställning med de fyra medlemmarna digitaliserade i avancerad avatar-form.
Jag vet inte riktigt om det är praktiskt genomförbart att leva ett nostalgibefriat liv i dogmatisk framåtrörelse? Är det ens önskvärt?
Vare sig jag vill det eller ej så lär jag återkomna i ämnet. Det verkar oundvikligt. Om jag nu inte – för att låna en pamflett-titel från Martin Luuk – helt och håller slutar träffa andra människor och uteslutande umgås medels kommunikéer.
För övrigt måste jag rekommendera Harry Styles nya album, ”Harry’s House”; inspirerat som det – lika överraskande som lyckat – är av blankpolerad japansk city pop och dess pionjärer Haruomi Hosono och Tatsuro Yamashita.
