En av mina få nu levande förebilder är Stefan Jarl som också är min mentor för en dokumentärserie jag nu producerar. 

Stefan Jarl är för den svenska dokumentärfilmen vad Ingmar Bergman var för den svenska spelfilmen. Oumbärlig och epokgörande och utan hans insats hade vi idag inte haft dokumentärfilm i den utsträckning som vi har.

När jag såg Mods-trilogin förstod jag vilken kraft dokumentärfilmen kan ha och det inspirerade mig att bli dokumentärfilmare. Ett annat mästerverk av Stefan är Själen är större än världen – om diskuskastaren och bodybuildern Ricky Bruch. En makalöst bra skildring om en gränsöverskridande atlet och människa. 

Stefan Jarl är fortfarande en aktiv och passionerad filmare trots att han passerat sjuttioårsåldern. Förra året kom filmen Godheten – om den nya tidens rövarsamhälle. Den skulle ha visats i public service men har stoppats för att den är ”för politisk” och ”kritiserar kapitalismen”. Stefan skriver på sin hemsida att det är oförståeligt med tanke på att många andra program/människor i public service är betydligt mer politiska. Jag är benägen att hålla med. Det finns ingen logik i att stoppa filmen. Att Stefan även behandlats respektlöst av andra i filmvärlden stärker min syn på det. 

Jag tror tyvärr att det är så här: Stefan Jarl är ”för gammal” och obekväm. För är du ung, arg och utmanar konventioner är du ett framtidslöfte och en frisk fläkt. Och är du död och har presterat massa kultur under livet, då kan du bli hyllad. Men om du lever och fortsätter att passionerat göra det du älskar när du är 70 eller varför inte 100 år, ja då är du en rättshaverist och ”i vägen”.

Detta gäller alla som passerat 70 år och som vägrar sätta sig i gungstolen som en snäll pensionär och istället fortsätter att vara obekväma och skapande. 

Jag tror att vi människor är gjorda för att leva friska långt över
100 år, men hur ska en människa orka leva så länge om den sedan 70-årsåldern hört att ”du är en belastning”, ett ”gubbslem” eller en ”klimakteriekärring”.

De flesta gör till slut vad omgivningen förväntar sig av dem. De följer normen och tynar bort och dör.

Men det behöver inte vara så. Jag minns när jag som tonåring var på en festival och såg en man som rakryggad höll ett brinnande tal från scenen. Mannen var Anton Nilson (”Amaltheamannen”) och han var då 100 år fyllda.

”Hur är det möjligt?” minns jag att jag tänkte. Hur kan en hundraårig man från arbetarklassen som levt ett hårt liv hålla ett tal med mer glöd än jag någonsin hört?

Senare kom jag på varför: Anton Nilson hade en passion, han älskade livet och han lyssnade inte på nejsägare. 

Just den passionen ser jag också hos Stefan Jarl. Därför är jag övertygad om att vi kommer kunna njuta av nya obekväma och vackra filmer från honom i minst trettio år till, oavsett vad bittra jantelagsmänniskor tycker. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.