Det avgörande hindret? Jag, hennes (dåvarande) man.

I dessa dagar, då en medelålders feminists resa i sina egna spår rört upp himmel och jord och åter satt frågorna om kvinnor och män på agendan, och även mäns (o)intresse för jämställdhet, då känns det passande med denna bekännelse.
Jag var alltså min frus karriärhinder. Fast jag inte menade något illa. (Vi gör ju sällan det, vi välmenande män.)

Men du undrar kanske hur det gick till. Här är förklaringen: När min fru började på tidningen, och radion, fanns jag redan där, och jag var redan chef, och jag tyckte om att vara det. Någon uttrycklig lagstiftning mot att två makar båda är chefer på samma ställe finns mig veterligt inte, men på små arbetsplatser betraktas det oftast som olämpligt.

Hon fick alltså vänta. Och när jag äntligen var ur vägen, gjorde hon raketkarriär dubbelt upp, både på tidningen och på radion. (Den är nog inte avslutad än, för övrigt.)
Nu bevisar det här kanske inget avgörande i den stora frågan: den om mäns förtryck av kvinnor och vårt eventuella ansvar för det, och vad vi ska göra åt saken.

Men för mig är det, nu efteråt, en tankeställare. Nuförtiden lever jag ihop med en kvinna, som tjänar betydligt mera än jag, och det har ingen av oss tagit skada av.
Mycket har absolut hänt på arbetsmarknaden sedan jag började jobba på 1970-talet. Journalistiken är ett område med förhållandevis lika möjligheter för kvinnor och män, och följden är att kvinnorna på många sätt nu dominerar. Fast det betyder förstås inte att jämlikhet råder.

De senaste åren har jag jobbat mycket på två tydligt kvinnodominerade arbetsplatser inom Sveriges Radio. Båda arbetsplatserna är fulla av begåvade kvinnor. somliga extremt seriösa och professionella, andra mera lättsamma och humoristiska. Några gnälliga, andra glada, de flesta inriktade på att göra bra radioprogram, som ger lyssnarna underhållning och nya kunskaper och gör dem själva nöjda.
Mycket olika, alltså. Men finns det ändå gemensamma kvinnliga särdrag, som deras manliga kollegor inte uppvisar?

Jag tror det. Självkritik till exempel: Män har lika lite av den varan som kvinnor har för mycket. Män är nöjda med sig själva, kvinnor är beredda att låta sig jagas ända in i väggen.

Min erfarenhet är att yrkeskvinnor har minst lika mycket kreativitet som män. Skillnaden är att en man med en bra idé oftast kastar sig över förverkligandet så snart som möjligt och gärna väljer bort andra plikter som känns mindre viktiga. Medan hans kvinnliga kollega plikttroget utför alla sysslor som hon är (eller känner sig) ålagd, innan hon försöker hinna med det lustfyllda nyskapandet.

Inte sällan för att sedan skynda hem och göra samma sak i hemmet.

Kvinnor vill ju ofta visa att dom kan, minst lika bra som män. Och det kan dom. Men inte till priset att någon – man eller kvinna – kan säga att hon samtidigt misskötte en annan syssla.
Det är det jag kallar jäntelagen. Och jag vet att jag generaliserar. Men jag vet mer än en duktig kvinna som gått in i väggen, efter att ha accepterat övermäktiga (och ibland outtalade) krav som få män skulle ha gjort.