I helgen avgjordes SM i poetry slam på Regina-teatern. Poeter från hela landet gjorde upp i en form som enklast beskrivs som hälften poesiläsning och hälften simhopp. Klassiska frågan på detta är: Kan man verkligen tävla i poesi? Men låt mig ställa en motfråga: Kan man låta bli?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har gjort läsningar i 15 år och tror aldrig jag varit på ett arrangemang som inte känts lite som en tävling. Det kvittar om det kallats festival eller slam. Ibland har jag krossat konkurrensen och gått hem som segrare. Oftare har jag varit en blek figur i mitten. Jag har alltid känt skillnad. Att lägga till domare och stoppur gör tävlingsmomentet tydligare men det är knappast så det skapas. Det finns redan där, ofrånkomligt.
För mig gäller det här förresten inte bara poesi utan alla sammanhang som sporrar till jämförelse. Läser jag en antologi rangordnar jag författarnas bidrag från bäst till sämst. Går jag på bröllop gör jag detsamma med talen. Den vardagligaste middag kan bli en tävling som leder till timmar av invändigt eftersnack: Vem var roligast i kväll, vem var smartast? Det är rimligt att fråga sig om man verkligen kan tävla i att käka middag. Men låt mig ställa en motfråga: Kan man låta bli?
En som definitivt skulle svara nej är Thorstein Veblen. Denne ljuvligt dystra amerikanska ekonom från förra sekelskiftet stötte jag för första gången på i somras i Robert L Heilbroners Utopister och samhällsomdanare. Sedan dess har han, eller snarare hans klassisker Den arbetsfria klassen, följt mig överallt.
Den arbetsfria klassen är en studie av amerikansk överklass för hundra år sedan. Utifrån deras excentriska vanor försöker Veblen svara på frågor som varför det alls finns en arbetsfri klass och hur den uppkommit. Hans utgångspunkt är just att tävlandet är det primärt mänskliga. I motsats till andra ekonomer tror han inte att drömmar om bekvämlighet motiverar oss att arbeta eller konsumera i någon väsentlig grad. Nej, det som motiverar oss är behovet att nå upp till (och överglänsa) våra likar. De andras avundsjuka. För de mycket rika utvecklas denna tävlan till ett tröttande heltidsjobb av att åka på alla de jaktresor, gå på alla de baler och köpa alla de kläder de måste ha för att demonstrera sin rikedom inför varandra.
Viktigare än att tävla i konsumtion är dock att tävla i arbetsfrihet. Att lyxen att slippa jobba värderas så högt ser Veblen som en psykologisk rest från ett tidigare "rovsamhälle" där en liten rövarklass livnärde sig på att stjäla från en större arbetande klass. Trots rövarnas onyttighet utgjorde de en sorts elit, allmänt beundrade för list och styrka. Därför kom efter hand deras bakvända moral, där arbete ses som vanhedrande och rov som ärofullt, att spridas till hela samhället. Arvet från rovsamhället förklarar att det fortfarande i dag är coolare att vara gangster (eller dj) än löneslav, liksom att alla älskar ett framgångrikt svin som Donald Trump. Dessutom menar Veblen att den avundsjuka bindningen skapar social stabilitet. Så länge arbetarna i hemlighet beundrar den arbetsfria klassen och tävlar om att klättra upp i den kommer de inte att avskaffa den.
Man kan tycka att han går för långt. Man kan undra om det håller att se på livet så mycket som en kamp och på människor som så hjälplösa för sin tävlingsinstinkt. Men låt mig ställa en motfråga.
