Jaha, evenemanget äger rum den 22 mars. Det handlar alltså om en uppmaning om att inte rösta på SD i extravalet. Och i en av kommentarerna står det att målet är att få så många som möjligt att tacka ja till evenemanget så att det har fler ja-sägare än SD har röster. 

Jag tar av mig skorna igen. Så klart kommer jag inte att rösta på SD i valet. Och jag tror inte att någon av dem som redan har tackat ja till evenemanget skulle ha gjort det heller. Den här lilla inbjudan på nätet har inte fått hundratals ögon att öppnas. 

Ärligt talat, Facebook har sina begränsningar. I mitt flöde finns inte ett spår av rasism. Ändå är det ju mer än var tionde väljare som har röstat på dem. De finns runt omkring mig, men de finns inte bland dem jag möter på Facebook. Varför? Jo, för att där väljer jag vilka jag möter. Men jag kan inte välja vilka jag möter på gatorna, i affären, i sonens förskola, på parkeringen i bostadsrättsföreningen. Och tur är väl det. Det är ju det som är själva samhället. 

Så jag sitter där framför datorn med skorna i hallen och en klump i magen. Något måste vi ju göra. Det räcker inte med att säga att jag åtminstone inte ska rösta på dem. Det sägs att våra barn kommer att fråga oss varför vi inte gjorde något i tid åt miljöhotet när de står där med facit i hand. Jag tror att de också kommer att fråga oss varför vi inte gjorde något åt rasismen. 

När det känns hopplöst brukar jag tänka på hur det var i slutet av 1800-talet i Sverige. Industrialiseringen hade börjat tränga ihop människor i mörka fabriker med oändliga arbetsdagar. Vid dagens slut fick de gå hem till sina trångbodda bostäder där maten var knapp och många barn dog innan de hade hunnit fylla fem år. Skolgången var kort och de stora massorna hade ingen egen erfarenhet av demokrati. Trots det lyckades arbetarrörelsen börja spira. En arbetarrörelse som drev fram rösträtt, bättre löner, bättre skolor, sjukförsäkring och semester. Hur kunde de när de var så illa rustade, brukar jag fråga mig, när vi idag säger att det är ökade klyftor som orsakar både rasism och välfärdens nedmontering. Klyftorna var ju ännu större då. Men de som fanns i botten hade ingenting att förlora. Bara allt att vinna. 

Idag har vi mycket att förlora. Pengarna i plånboken, den extra semesterresan, den nya bilen, möjligheten att välja en bättre skola just till mitt barn. Generositeten blir farlig när vi tror att den betyder att jag kommer att få mindre. Men det vi måste förstå att vi har alldeles för mycket att förlora på att inte göra någonting. Och vi måste hålla fast vid att vi fortfarande är i majoritet. Motståndet mot att ta emot flyktingar är lägre idag än det var på 90-talet till exempel. 

Vi måste göra som på 1800-talet. Fast utifrån dagens situation förstås. Vi måste ut och prata med våra grannar. Knacka dörrar. Lägga lappar i brevlådorna om det samhälle vi vill ha. Vi måste tala på torgen. Gå i långa demonstrationståg. Hålla studiecirklar. Prata på arbetsplatserna. I fackförbunden. Med föräldrarna på förskolan. Visst, vi kan använda Facebook och sociala medier som ett verktyg. Men det räcker inte med bara det. Vi måste ha en rörelse. En som inte är knuten till ett parti. En som står för medmänsklighet, öppenhet och solidaritet så att vi sedan kan säga till våra barn att, nej, vi lät det faktiskt inte bara hända.