De vita korridorerna är så tysta om nätterna. Långt bort, från en annan vårdavdelning, hör jag ett patientlarm som ingen verkar ha tid att svara på. På sjuksköterskeexpeditionen uppdaterar den av oss som sitter vakt där inne kvällstidningens bevakning av valet. Ute faller snön. Vi säger till varandra att ännu är det många röster kvar att räkna. På skärmen lyser den röda stapeln så mycket mer än den blå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På natten har ensamheten en särskild känsla. Sömnen sätter ofta livet på paus. Mina vänner som sagt att de skulle ha valvaka svarar inte på mitt sms om att allt känns väldigt skakigt nu. Sedan behöver en patient mig. Jag tänker att det måste ha vänt när jag kommer tillbaka. Jag blir borta säkert en timma. När jag kommer tillbaka har det inte vänt.
På morgonen inser jag hur mycket snö som fallit, men i övrigt känns det som om jag inte kan greppa tag i min omvärld. Jag ska försöka sova men det är som ett tryck över bröstet. En känsla som gnager, och mest av allt vill jag be någon om ursäkt, men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Det är sällan jag känt så. Kanske bara två gånger före. Efter valet 2010 och en gång när jag separerade, och skulle somna ensam i en lägenhet jag hyrde i andra hand vid en tunnelbanestation jag aldrig tidigare åkt till.
Jag lyckas sova ett par timmar. När jag vaknar är känslan kvar. Jag vill säga förlåt. Jag undrar om det är en allmän känsla. Det är ingen hemma att fråga. I tidningen läser jag analys efter analys. Det är de fattigas fel. Det är kvinnornas fel. De är de gamlas fel. Det är kvinnans fel. Det är patriarkatets fel.
Det är ingen som ber om ursäkt. Jag går igenom det senaste året i mitt minne. Försöker hitta tillfällen jag kunde ha gjort något för att förändra samtalet, valutgången. Det går att tolka det pretentiöst. Jag förstår det. Rationellt förstår jag att min möjlighet att påverka det amerikanska valet är obefintlig.
När jag var aktiv i olika organisationer för många år sedan började vi jobba med könsseparatistiska träffar. Vi som identifierade oss som tjejer träffades och pratade om hur vi tyckte det var att till exempel sitta i en styrelse, eller vara ordförande, eller ansvarig för något arrangemang. Jag kommer ihåg skulden. Hur vi tjejer ofta beskrev att när något gick dåligt för organisationen, blev det en skuld som vi själva bar. När vi frågade killar kände de inte igen känslan. Väldigt sällan i alla fall. De beskrev i stället misslyckandet som något som skett i just organisationen, inte i dem själva. Jag blev ibland avundsjuk på det.
Missförstå mig rätt. Jag tycker det är rimligt och bra att vi människor känner gemensamt ansvar för samtalet, för debatten och för världen.
Men jag tänker att det ofta är fel personer som har lätt till känslan av skuld och skam över ett misslyckande som kanske inte är deras. Och jag tror att vi, om vi ska förmå att förändra den här världen, ska bli bättre på att prata om skuld. Framför allt behöver vi hjälpas åt att dela lika på skulden, på ansvaret och på framgången.
