Jag har tänkt på kärlek. Jag vet att jag älskar min familj, min älskade partner och bästa vän i livet. Jag älskar mina föräldrar, syskon och släktingar. Jag Älskar min dotter. Jag älskar att dansa, jag älskar mina vänner, jag älskar choklad. Men jag är osäker på om jag verkligen älskar mig själv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hur mycket jag än försöker känner jag aldrig att jag är tillräcklig. Att jag gör tillräckligt, att jag presterar tillräckligt, att jag städar tillräckligt, att jag gör tillräckligt god mat, att jag är en tillräcklig ”bra och duktig kvinna”. Jag kände att jag inte kunde föda min dotter tillräckligt bra. Att jag kunde amma tillräckligt bra. Vad jag än gör i mitt liv har jag en röst i huvudet som säger att det ALDRIG är TILL-RÄCK-LIGT.
Jag har läst, är medveten om genusfrågor och vet att jag som kvinna inte behöver platsa in i någon liten box som män har skapat åt mig. Jag tar plats och försöker alltid att vara den jag vill vara. Men när jag kommer hem bakom stängda dörrar är det mitt undermedvetna som styr mina destruktiva tankar. En livstid av subliminala och direkta meddelanden och frekvenser som säger till mig hur jag ska vara som kvinna. Jungfru, men inte för pryd för vi måste också vara sexiga, men inte för sexiga för då är vi horor. Duktiga. Omhändertagande. Prydliga. Fläckfria. Kurviga men bara på rätt ställen. Perfekta.
Ibland kan jag titta mig i spegeln och bli äcklad av min kropp. Jag jämför mig med tjejerna på tv och reklam. Hur mycket jag än vet att de är retuscherade och inte något verkligt ideal så präntar bilderna in sig som mörka fläckar bakom näthinnan och i den bakre delen av min hjärna. Jag jämför till och med mig själv med tjejer som går på stan. Jag är på gränsen till sjukligt svartsjuk för att jag är sjukligt osäker på mig själv.
Jag har i åratal stressat, pressat mig själv till att prestera, hetsat, gråtit, deppat, brutit ihop, presterat igen, inte tagit hand om mig själv. Jag har omedvetet under hela mitt liv misshandlat mig själv. Sökt bekräftelse hos män som trampat på mig, utnyttjat min kropp trots att jag inte sagt ja.
Jag har i mina mörkaste stunder hatat mig själv.
Jag vet inte om jag är den enda som känner så. Om det är något fel på mig. Men jag vill tro att det inte bara är jag. Att vi är många som lider av samhällets krav på oss. Kraven som genom generationer sipprat sig in i familjer och förts över genom blodsband.
Jag vet inte hur än. Men jag har nyligen börjat sätta ord på det här. Jag vill lära mig att älska mig själv. Jag vill klistra ihop min själ igen och jag läker genom att skriva. Därför delar jag det här med er. Jag vill älska mig själv så att jag kan lära min dotter att älska sig själv.
