Just nu lever hon på 9 000 kronor i månaden. Hyran tar 5 200 kronor. Avbetalning på ett lån kostar 1 700 kronor. Kvar att leva av blir 2 100 kronor. Det ska räcka till allt, men gör det naturligtvis inte. Därför står Anette i Stadsmissionens brödkö.
Klockan är strax före nio. Det är måndag morgon, blött och råkallt, riktigt göteborgsväder. De första som kommit för en påse gratis bröd köar redan utanför Johanneskyrkan.
Kön växer till ett femtiotal personer. Alla sorters människor. Slitna män, äldre kvinnor, unga, gamla. Några skulle du reagera på om du mötte dem på gatan. Andra är som vem som helst, som du och jag, som Anette.
Klockan nio öppnas porten. Alla får en påse bröd. De flesta går sedan in i Johanneskyrkans café för att äta frukost. Några kommer ut direkt – med brödpåsarna nedstoppade i neutrala påsar.
– Att behöva be om bröd är skämmigt, inget man vill skylta med, säger Anette.
Hon är ett exempel på det Stadsmissionen beskriver som den nya fattigdomen och har varken missbruk eller sociala problem. 2013 lever hon ännu ett vanligt liv med heltidsjobb och bostadsrätt.
– Då fick jag min arbetsskada.
Efter 28 års lyft är Anettes ena axel utsliten. Hon sjukskrivs, opereras och sänds på rehabilitering. Sedan tillämpar Försäkringskassan sitt reglemente. Anette skickas tillbaka till jobbet, först på 25 procent, sen 50 procent. Vid 75 procent säger axeln stopp.
– Det klarade jag inte.
Anette sjukskriver sig igen. Men nu säger Försäkringskassan stopp.
– Jag försökte bestrida, men den lilla människan har inte mycket att säga.
Anette bedöms som arbetsför och får avslag på sin begäran om sjukpenning. Det är nu hennes fall mellan stolarna börjar. Anette är utförsäkrad och blir uppsagd från jobbet strax före jul 2015. Det mesta av sex månaders uppsägningslön går åt till att betala räkningar och gamla skulder.
– Jag vill inte vara skyldig. Det är så skamligt att hamna hos Kronofogden.
Arbetsförmedlingen ordnar en praktikplats med aktivitetsersättning. Nästan fyra år senare står hon på samma punkt, fast med ny praktikplats. Ekonomin är körd i botten.
– Jag får välja mellan att betala räkningar och att köpa mat. Om du visste hur många gånger jag tänkt att jag ska gå till mitt gamla jobb och säga: Snälla ta tillbaka mig. Jag skiter i min trasiga axel. Otaliga gånger.
Anette bedöms som för frisk för att få sjukpenning. Med 55 år på nacken och en utsliten axel är hennes chanser att få jobb minimala och dagarna med a-kassan är förbrukade.
Försörjningsstöd (socialbidrag) är inte att tänka på. Först måste Anette sälja sin bostadsrätt och leva upp pengarna.
– Men jag måste ju bo. Hade jag vetat att jag skulle förlora jobbet skulle jag naturligtvis aldrig köpt min lägenhet. Jag frågade på socialkontoret var jag ska bo om jag säljer lägenheten och fick ett mumlande svar.
Anette kommer till Johanneskyrkan för att få bröd, men också för att träffa diakonen Lotta.
– Hade det inte varit för henne hade jag inte orkat.
– Jag försöker låta bli brödkön. Det är en sån skam. Men finns det bröd när jag kommer tar jag det. Sen jagar jag röda prislappar och lever på falukorv.
Anettes praktikplats varar till sista april.
– Sen har jag ingen aning.
– Min högsta önskan är ett fast jobb, att kunna leva, bli skuldfri, få tillbaka min självkänsla. När Lotta frågar hur jag mår vill jag slippa säga: Det är som vanligt, sådär. Jag vill kunna säga: Fan vad jag mår bra.
Dit känns det långt för vi lever i förnekelsens tid. I sin rapport till FN om Agenda 2030:s mål att utrota fattigdomen skriver regeringen att Sveriges allmänna socialförsäkringsskydd skapar trygghet för alla och motverkar ekonomisk utsatthet.
Men jag kan försäkra regeringen: Anette finns och brödkön finns. Den samlas varje morgon utanför Johanneskyrkan i Göteborg.
