BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Själv känner jag bara ett djupt obehag. Det var ett ödets ironi, att samma dag som ETC Jönköping publicerade reportaget om hur ledande moderater gaddat ihop sig, delat in partikamrater i ”onda” och ”goda” och låtit det vardagliga skitsnacket övergå till ren och skär mobbning, publicerades en intervju med mig på KIT där jag berättade om den mobbning jag utsattes för på min arbetsplats för fem år sedan.

Vi talar sällan om vuxenmobbning – vilket är märkligt med tanke på hur överens vi är om att mobbning är något förfärligt som absolut inte får förekomma på några skolgårdar, någonstans. Men vad har fått oss att tro att det är något som automatiskt upphör så fort vi fyller 18? 

Parallellerna mellan det som hände mig och som händer hundratals andra på hundratals arbetsplatser runt om i Sverige, och det som händer nu hos Moderaterna i Jönköping, är många.

Det handlar om makt. Är någon för duktig? Tar någon för mycket plats? Utmanar någon invanda mönster eller normer? Jag vägrade länge ta ordet ”mobbning” i min mun när jag talade om det jag utsattes för. I min föreställningsvärld var det bara ”svaga” människor som blev mobbade. Det är så feltänkt att jag skäms. Tvärtemot vad man kan tro är det ofta självständiga, drivna personer som blir mobbade.

Det handlar om grupp. När en grupp inte fungerar, kan man hantera det på två sätt. Antingen kan man sätta sig ner med gruppen och diskutera hur samarbetet kan bli bättre. Eller så kan man utse en eller flera syndabockar som får bära hela gruppens problem. Lösningen på problemet blir då att utesluta syndabocken ur gemenskapen. Efter en tid av “lättnad” kommer dock gruppen upptäcka att de flesta av problemen finns kvar – eftersom det var gruppen, inte personen, som hade svårigheter.

Det handlar om att förflytta skuld och skam. Få saker verkar vara svårare för människor än att ställa sig upp och säga ”Jag gjorde fel. Jag skäms och jag ber om ursäkt”. I så gott som alla mobbningssituationer kommer därför den mobbare som blir påkommen, snabbt försöka förflytta skulden till offret – och därmed kunna utmåla sig själv som det verkliga offret.

Men: Den som talat bakom någons rygg, som konspirerat, försökt frysa ut någon eller använt förklenande uttryck, har diskvalificerat sig själv från skuldfördelningsfrågan. Och här räcker det inte med en halv pudel eller ett ”Förlåt dårå!”. Här krävs en hel pudel, med dubbel saltomortal, innan det är läge att sätta sig ner för att diskutera vilket ansvar offret eller andra gruppmedlemmar har.

Det handlar om civilkurage. Skandalen inom Moderaterna beskrivs av gruppledaren som ”kollektivt hjärnsläpp”. Det är en mycket bra beskrivning. ”Grupp-psykos” är också tillämpligt här. Det är mycket lätt att ryckas med när en grupp sluter sig samman. Att börja se världen i svart och vitt, vi och dom, ont och gott. Den som vågar ifrågasätta gruppens agerande, riskerar att själv bli utesluten. Men den som vågar höja sin röst och gå mot strömmen kan också bli den som avvärjer katastrofen.

Det verkar som att det finns flera sådana, rakryggade personer inom Moderaterna i Jönköping. Det gläder mig mycket. Och nästa gång jag träffar någon av alla dessa som utmålats som ”onda” av den här osannolika mobbningsklubben, ska jag ge hen en lång, hård kram.