Dörren står ofta på glänt. Gardinrester i glesa trådar svajar i englasfönsterna.
Ibland tar jag med mig min sambo som numera är min särbo, men ändå. Han blir lika besvärad varje gång jag svänger in på en gård eller skriker stanna.
Torbjörn Watson brukar få äran att åla sig in genom trasiga källarfönster eller kolla om gistna golvplankorna håller. Som förtrupp till Karin Sherlock. Men när människor flyttar ut flyttar faunan in. Således har han haft märkliga sjukdomar som harpest och sorkfeber.
Virus som inte dödar stärker säger jag och klappar honom på musklerna.
Vissa hus besöker jag regelbundet. Eller. Det är inte husen jag besöker utan de som bott där. Vi fikar vid ett medfaret köksbord. Pratar om den kalla våren och snödrivorna som fortfarande ligger över pärlandet.
Sofia bor oppalia. Oppa lia betyder uppe på liden som betyder uppe på höjden. Därför kallas hon Sofia Oppalia. Hennes pörte är en stuga på ett rum och kök plus ett fuse för ett par kor och en dräng.
Jag blir lika berörd varje gång jag tittar till henne. Hur hon gör sitt bästa för att skapa ett drägligt hem för sig och sin son. Klipper pappersremsor i vågform och klistrar dem på lådkanter. Skrapar ur en sista färgslatt och målar en bit köksvägg ljusgrön som vårens första grässtrån.
I slutet av 60-talet omhändertog samhället hennes son. Hon var helt enkelt för fattig för att duga som mamma. Men int bryr vi oss om det när vi doppar köpebröd i kokkaffe. Sofia Oppalia har blivit nalta långhårig. Jag klipper henne i en Paris-page.
Årets första ödehus dyker vi på av en ren slump. Watson och jag åker till Bygdsiljum. På väg tillbaka tar vi en omväg via Älglund. Det är ingen metropol. Rickleån ringlar sig som en tjocktarm genom byn. Det är långt till det mesta. Och redan från håll tronar byns första ruckel: skolan. Vi åker vidare. I korsningen mot Robertsfors glimrar en silverfärgad timring mot solens tveksamma strålar.
Nej säger Watson.
Stanna säger jag.
Det är ett märkligt hus. Så berövat på grundläggande komfort att jag knappt vågar gå in.
Vinden är som vanligt oinredd men intakt. Vindarna klarar sig alltid längst. I sågspånet sticker arkeologiska fynd upp. Kaffeburkar, verktyg, möbelvrak. Men eftersom det är på bottenvåningen livet pågått balanserar jag (efter Watson) över en planka. Den enda hela av det inrasade köksgolvet.
Jag skulle så gärna vilja undersöka kökslådor och skåp i jakt på ledtrådar men Watson vägrar. Nej nej nej säger han. Inte ens för din skull tänker jag ramla ner i matkällaren och slå ihjäl mig.
Vi går ut och andas Västerbottenvår (+ fem och nordvästlig vind). Jag hinner även inspektera bagarstugans fantastiska bakbord innan en fyrhjuling bromsar in bredvid bilen.
Vilka är ni frågar föraren och stänger av motorn.
Watson blir upptagen med sin handflata. Jag säger som det är. Att jag dras till ruckel och undrar vem som bott här.
Han hette Adrian och är död sedan många år säger mannen. Han hade en kvinna också. En finska. Mannens ögon är så öppna och vänliga som bara ögon kan vara i en trakt där ingen behöver vara onödigt rädd. Han har varseljacka och är allmänt gamlingssnygg.
Vars är du på väg undrar jag.
Jag söker fälen säger han. Grannen ringde och sa att björn gått över vägen.
Sakta följer vi efter fyrhjulingen. Jag ser spåren tydligt i blötsnön. Går ur bilen och spanar över hygget.
Mannen har stannat en bit bort. När vi kommer jämsides vevar jag ner rutan.
Imponerande fälen säger jag.
De där säger han? Det var upptinade älgspår.
På kvällen googlar jag på Älglund. För några år sedan var byn huvudrubrik i dagstidningarna. En kidnappningshistoria fick sin overkliga upplösning just där. Någon galning hade köpt den ödelagda skolan, fört en rikemansson genom landet och placerat honom i en matkällare under huset tillsammans med en fångvaktare. När tempen gick under nollan och maten tog slut fick fångvaktaren nog och vinglade bort till närmsta granne.
Något år senare köpte en av bygdens döttrar skolan. I artikeln säger hon att hon inte tänker tokrenovera eller hyra ut. Hon vill bara sköta om det och bevara byn som den alltid varit.
Jag förstår precis hur hon känner. Jag vill köpa alla ödehus och ge dem palliativ vård.
Dagen efter är också en resdag. Stockholm kallar. Tommy som bor i en stuga vid havet sköter posten. Mamma tar färdtjänst till blomvattning. Bilen rullar av sig själv nerför den branta Hertsångersbacken. Jag vinkar till
Lennart. Han ligger i en säng vid köksfönstret efter en stroke. Jag vet att han vinkar tillbaka.
