Jag läser om terrordådet som drabbade den mindre staden Saint-Etienne i Frankrike. Några yngre män har trängt sig in i den katolska församlingskyrkan, tagit prästen och ett par nunnor som gisslan, och skurit halsen av den 84-årige prästen. Och plötsligt kommer terrorn mig närmare, jag kan se framför mig att också jag skulle kunna bli attackerad i den kyrka jag verkar i Hällefors.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För jag kan se paralleller. En kyrka i ett relativt litet samhälle. En kyrka som har som ambition att skapa mötesplatser för människor, också mellan de som har olika kulturer och religionsuttryck.
För det hade prästen i Saint-Etienne verkligen gjort, bland annat hade han verkat för att katolska kyrkan på orten skänkt mark till ett moskébygge, och han var vän med imamen.
I Hällefors har svenska kyrkan, som på många andra orter, engagerat sig i för att att stötta människor på flykt, oavsett om de är kristna systrar och bröder eller har en annan religion. Och jag inser att sådana strävanden kan uppfattas som ett hot av somliga. För möten mellan människor, tankar och livsuppfattningar kan skapa förändringar hos de människor som möts. Och det finns dessvärre människor som ser förändringar som ett hot. Och för dessa är det liv och kultur som personen bär med sig från Mellanösterns puls eller från Bergslagens lugn något som ska hållas åtskilt från den andre.
Men som jag ser det, förändringar leder till en utveckling, till att gott kan skapas. Att allas våra liv blir rikare.
Så det vill jag verka för, och det vet jag att jag inte är ensam om. Men trots allt, det finns personer som uppfattar detta som ett hot. Och därför kan jag se framför mig att någon ska komma in i kyrkan för att attackera också mig.
Men jag vill inte ge upp, dra mig undan i rädsla. Jag måste fortsätta att verka för det jag tror på, att själv försöka vara en mötesplats och försöka skapa mötesplatser.
Och heja på när samhället vill skapa mötesplatser, jag tänker nu särskilt på den simhall som Hällefors kommun vill skapa. För en simhall ska vara en attraktiv plats, med härlig miljö och upplevelser som man längtar till. Och med tydliga regler, prestigelöshet, och där man kommer varandra nära oavsett om man känner sig blyg eller ej. Här ser jag framför mig att man kan lära känna människor som man annars inte skulle ha mött närmare. Och den kräver förstås också hänsynsfullhet och respekt för allas rätt att vara den man är. Sådant är bra för alla att påminnas om och lära sig.
Så jag fortsätter att göra det jag kan och påverka där jag kan. Jag får ta risken att jag får se hatiska ögon riktade mot mig också i min kyrka. Jag tror att dessa ögon kan förändras.
