Den där utläggningen kan jag ju tycka är ganska komisk, men det är sällan man hör någon ifrågasätta myten om det charmigt bohemiska Majorna. Säg ”Majorna” och i princip vem som helst får något rosadimmigt i blicken och drömmer om en tid då proletärer bodde i innerstaden och klädde sig som Tom Waits. I Majorna är livet en ständigt pågående Håkan Hellström-video där rödkindade ungdomar i randiga tröjor och vegamössor åker omkring på gammaldags rostiga damcyklar mellan landshövdingehusen (för i dessa fantasier består området enbart av Djurgårdsgatan och Kungsladugård). Där röstar alla vänster, döper barnen till Elda och inreder enbart med loppisfynd av den snygga sorten. Och där vill alla självklart bo, för det här med att Majorna är så Göteborg som någonting kan bli betraktas som en total sanning. 

Det händer ganska ofta, särskilt i samband med att någon får reda på att jag ägnar mig åt något konstnärligt, att jag antas vara majbo som en lokal variant av antagandet att alla författare bor i Stockholm. Andra gånger frågar de ganska få av mina vänner som bor där när jag ska flytta dit, ungefär som om jag bodde på annat håll bara för att jag inte lyckats nå det västliga paradiset än. När jag svarar att nej, jag trivs bra österut och om jag flyttar alls gör jag det hellre till Hisingen, blir folk ibland provocerade, men oftast bara häpet tysta. Inte så att de inte förstår när jag ger exempel på anledningar, typ att jag skulle få kämpa ihjäl mig för att få tag på en lägenhet jag inte har råd med och som min familj inte får plats i, men det här med att man kan ha andra favoritområden är en aspekt som inte riktigt sjunker in. 

Nu är det ju inte så att jag hatar Majorna. Jag skulle väl inte ha det sämre där än i något annat småtrevligt område jag inte har någon speciell relation till. Jag fattar bara inte vad fan som är den stora grejen och känner mig mer hemma i exempelvis Kortedala (som dessutom har den sympatiska fördelen att det är möjligt att få tag i en vettig lägenhet där utan att offra tre spädbarn). Ska man ha hamnstadsromantik är det väl bättre att dra till Hisingen där man inte behöver stege och teleskop för att se älven, och eftersom jag inte hör till dem som har alla vänner och hela livet i Majorna skulle jag aldrig slippa den där extremsega spårvagnsfärden mer än någon enstaka dag i månaden.  

Men mest av allt handlar min ovilja om den skitskumma självbilden som odlas bland de inbitna majborna. Idén om att Majorna är en mentalitet, ett sätt att leva, ett fint litet sagorike som man aldrig vill lämna, och inte ett dyrt och hippt medelklassreservat. Då känns det mer avslappnat med ställen där alla vet om att de är snobbar.