BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har flera gånger sett hur mina svenska vänner firar sin 50-årsdag. Det är ett stort evenemang där man bjuder in sina gamla och nya vänner, familj, arbetskamrater … Mycket glädje, god mat, musik och fina minnen. Jag har flera gånger varit med och firat mina vänners 50-årskalas. Men jag har aldrig tänkt att jag skulle göra likadant när jag fyller 50.
För cirka en månad sedan ringde en journalist från Norrköpings tidningar och sade att han vill göra en intervju med mig i samband med att jag fyller år. Jag blev glad för uppmärksamheten. Och jag pratade om många saker med Niclas, journalisten. Jag pratade om min far och mor, om mina syskon och massa detaljer i mitt liv när jag var barn. Niclas ställde frågor och jag tyckte om att berätta. Jag kände att han intresserade sig för alla detaljer som jag pratade om. När jag frågade honom hur lång artikeln ska bli, svarade han ”inte mer än en A4-sida plus bilder”. Men vi upptäckte sedan att han skrev tio sidor!
Det var ett spännande samtal för mig. När Niclas gick fortsatte jag att minnas detaljer från mitt liv som jag trodde att jag hade glömt. Som den dag min far kom hem med en nött del av ett vykort i handen. Han hade kanske plockat upp det från gatan? På den nötta delen fanns ett foto på en häst. När man vänder den i rätt vinkel rör hästen på sig och står på frambenen.
Min pappa lade det på en hylla och det blev mitt. Jag lekte med den bilden under lång tid, flera veckor kanske. Hästen levde i den där bilden, den sprang och gnäggade. Han tog mig in i sin värld och jag besteg honom och vi red längs alla stans gator och ut på landet. Min vita häst var glad och vi hade hemligheter tillsammans.
En dag fick vi besök av en granne. Hon kom med sin dotter Lina som var lika gammal som jag. Jag ville leka med Lina så jag presenterade min häst för henne. Vi lekte tillsammans lång tid men när de skulle gå hem så ville Lina ta min häst med sig. Jag blev orolig och sade till henne att hon inte fick ta min häst. Men Lina skrek högt och började storgråta. Då tillrättavisade min pappa mig och sade till mig att ge Lina hästen annars skulle jag få ett straff!
Jag hade inga leksaker och ingen i min familj hade råd att köpa leksaker till mig. När Niclas frågade mig om jag lekte när jag var barn svarade jag, nej. Men när Niclas gick kom jag ihåg min häst. Jag var fem år gammal när jag förlorade min enda leksak, som min pappa kanske hittat bland skräpet på gatan.
Jag var mycket ung, men lång och stark. Jag var mycket starkare än andra barn i min ålder, även starkare än jämnåriga pojkar. Men jag kunde inte göra något mot min pappas order. Jag var rädd att han skulle tvinga mig att ge min häst till henne med våld.
Lina berövade mig min häst. Och jag måste hitta på något annat för att kunna fortsätta mitt liv. Många andra saker har tagits ifrån mig sedan dess och jag var alltid tvungen att hitta på nya möjligheter, skapa nya leksaker och använda min fantasi för att kunna gå vidare i mitt liv och det är därför jag blev konstnär.
Allt som jag skapar i dag som konstnär är resultatet av ett behov av konst. Konst har alltid hjälpt mig att kompensera förlust. Förlusten av/brist på kärlek, brist på skönhet, brist på perfektion, förlust av rättvisa!
Snart fyller jag 50. För ovanlighetens skull kommer jag att fira med några kompisar. Jag har bjudit in dem att hjälpa mig fira min födelsedag. Några frågar – Vad önskar du dig för present? Vad ska jag svara? Jag önskar mig en nött del av ett vykort.
Sahar Burhan är konstnär, född i Damaskus. Har ett konst-galleri i Norrköping. Intresserad av jämställdhet mellan olika kön, nationaliteter och mellan ord och bild.
