Vi sitter på Shiphols flygplats, trötta efter nästan 20 timmars resa från Patagonien. Vi är inga flyktingar. Vi är privilegierade, reser för att träffa släkten utomlands. Jag tittar på min härligt solbrända son. I handen håller jag hans svenska pass. Är han svensk? Jag frågar honom och han tittar på mig med sina djupbruna ögon. Ja. Ett svar lika kort som tystnaden var lång innan han svarade. För så är han, denna unga man som håller på att växa ifrån mig. Han är en blandning av argentinare, ryssar, tyskar, panamaner, svenskar. Han är La Nueva Rasa. Han är också oerhört lugn till sättet, härligt introvert så där som alla stora 12-åriga filosofer kan vara.
Lite längre bort ligger några finska tjejer på golvet och blockerar vägen för alla. Mitt hjärta delar sig i två läger. Delvis hurrar den för att dagens unga tjejer tar för sig utan att be om lov. Delvis inser jag att de tagit efter ett ”manligt beteende” där man inte tar hänsyn till andra. Jag frågar min son vad han tycker ”Det är inte så schysst att vara i vägen, man liksom vinner ingenting på det”. Folk tenderar att tro att min son är en flicka på grund av hans långa hår. Det stör honom inte. Det är inget fel i att vara tjej säger han. Ja det kan han säga för att han är trygg i sig själv, för att vi har alltid försökt tänka till kring normer och fördomar. Det är då en hemsk insikt slår till. Att jag kan dö. Kanske beror det på att vi är på en flygplats, kanske är det min neurotiska sida, men ångesten överväldigar mig. Vem kommer att kunna älska varje cell i hans kropp såsom jag gör? Vem kommer att kunna vägleda honom genom denna djungel av ormlika förståsigpåare, av godtrogna moralister och framför allt av en rasifierande samhällsstruktur!?
När min son var sex år tittade vi på ett barnprogram där barn skulle ställa svåra frågor. Missnöjd med barnens frågor tittade han på mig och sa ”det var väl inga svåra frågor, det jag vill veta är varför jag är jag och inte någon annan”.
Min son, jag har inte glömt din fråga. Men jag tänker inte ge dig ett svar. För jag vill att du ska fortsätta vara en självständigt tänkande, kärleksfull person som agerar enligt dina inre övertygelser. Priset för det är en ständigt blödande själ. Vad är belöningen undrar du? Fast du vet redan att det inte finns någon sådan. Jag har inte uppfostrat dig att göra det du måste göra för att få en belöning. Jag har velat ge dig vingar. Jag har velat ge dig den smärtsamma friheten att få vara den du är på dina villkor. Det är därför jag är så rädd att dö ifrån dig. För att ingen orkar göra detta ensam. Man måste få ha ovillkorlig kärlek för att orka älska. För att orka vara den man är. För att våga göra det som är rätt i stället för det som är lätt.
Tjejerna på flygplatsen hade säkert fått ovillkorlig kärlek. Men det räckte inte för att göra det som var rätt.
Älskade unge, ditt riktiga pass är dina funderingar, dina rötter dina landningplatser och ditt agerande flyget som tar dig dit du bestämmer. Och nu hoppas jag att flyget inte störtar.
