Jag tänker ofta på journalistikens roll i samhället. Som journalist är det ibland svårt att prata om det utan att själv råka sätta sig på en onödigt hög häst, i något lökigt tal om demokratiska grundpelare hit och granskande av makten dit.

Men det var därför jag som tonåring ville bli journalist, för att jag trodde på demokrati samtidigt som jag inte trodde på makthavarna och för att jag ville vara en som berättade för folket om det som annars hölls hemligt ifrån dem.

Det som drivit mig mest att arbeta journalistiskt i vuxen ålder och som yrkesverksam har snarare varit den konstanta ilskan och besvikelsen över vad som sker i journalistikens namn och vilka konsekvenser det för med sig.

När SVT:s Agenda nu återigen lyckats fylla funktionen som ventil för Jimmy Åkessons korståg mot flyktingar och romer, när de ställer sig frågan om hur vi bäst kan hjälpa ”östeuropeiska tiggare på våra gator” och om Sverige ska ägna sig åt mer eller mindre arbetskraftsinvandring, så handlar det inte om att makthavare granskas eller ställs mot väggen. Det är, kort och gott, rasism som får härja fritt på bästa sändningstid.

Det finns en lika skev som härskande föreställning att journalister helt enkelt bara rapporterar om det som händer och är aktuellt. Redaktioner som blir kritiserade för att de baserat ett helt program på någon neråtsparkande sörja om att barnfattigdom inte existerar, eller på polisers lösryckta känsla för att Megafonen uppviglar till bilbränder, slår sig gärna för bröstet i ett brandtal om rapporteringsskyldighet och det journalistiska ansvaret att leverera sanningen. De pratar sällan om de dussintals tips och förslag som dagligen strömmar in, vid sidan av de dussintals uppslag och halvt påbörjade knäck som reportrarna själva har och aldrig riktigt hinner påbörja. Att det görs ett aktivt val och snävt urval av historier som de väljer att berätta. Att det finns så många historier som de väljer att inte berätta.

Därför är det viktigt att prata om det faktum att journalistik också är maktutövning och de flesta journalister också, om än i olika utsträckning, är makthavare. Uppdrag gransknings och Agendas journalister är det i allra högsta grad. De hör till de mest förtroendeingivande journalisterna i landet och har därför makten att tala om för folk om vad som är relevant, vad som utmärker vår samtid, men också vad som inte är värt att visa, rapportera om eller granska.

Vi behöver en transparent dialog om våra maktpositioner som journalister för att kunna bli krävda på mer än bara dramaturgiska upplägg och kaxiga, ”orädda” reportrar som vågar ställa alla möjliga galna frågor. Vi bör inte komma undan med att slå oss för bröstet i något skenheligt tal om att agera demokratins tappra riddare.

Jag inser att jag själv också på något plan vägrat ge upp bilden av mig själv som den goda journalisten. Under en taxiresa på väg till ett större politiskt pådrag hamnade jag med en taxiförare som raljerade ganska friskt över politiker. När jag märkte att han trodde att jag var politiker förklarade jag att jag jobbar som journalist. Jag insåg sen att jag själv satt mig på den där höga hästen, då jag omedvetet tagit för givet att han skulle betrakta mig som någon slags granskande hjälte. Men hans reaktion förblev densamma och han fortsatte istället att raljera över journalister.

Jag kunde inte annat än att skämmas. Jag insåg att jag höll på att bli den där störiga jäveln som säger ”inte alla journalister”, så jag lät honom raljera vidare och började hålla med honom istället. Det kändes befriande, som ett försök att ta ansvar över min egen position. Jag förstod att det är viktigare att förgöra min journalisthybris än att låta den spåra ur i något pinsamt tal om demokrati.