För lite mer än ett år sen fick jag vad som kändes som en urinvägsinfektion. Jag fick springa på toa konstant och efter ett tag fick jag till och med gå upp mitt i natten för att kissa. Sen blev det värre. Jag började få ont i pungen. Vårdcentralen hade inte hittat någon urinvägsinfektion eller något annat som kunde förklara besvären när jag besökt dem tidigare. Utan någon förklaring och utan hjälp från vården gick tankarna från ”det här är obehagligt”, till ren panik. Tänk om det är cancer.
Efter flera nya undersökningar utan resultat blev jag till slut hänvisad till en urolog. Jag klev in på hans mottagning och fem minuter senare hade han identifierat orsaken. Det var något som heter prostatit. En slags infektion i prostatakörteln som kan vara akut eller kronisk. Den akuta varianten betyder värre symtom, som feber och liknande. Medan den kroniska ofta är mer smygande och långvarig med större variation i symtomen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hela tio procent av alla med penis tros ha drabbas av prostatit någon gång. Jag är 31 år gammal, jag har aldrig någonsin hört talas om sjukdomen innan jag fick den själv.
Att få en förklaring till varför jag hade mina besvär var en enorm lättnad. Jag slutade oroa mig och bara den biten gjorde symtomen mer lätthanterliga. I samband med det började jag också prata med andra om prostatit och det jag upptäckte då var att många andra haft det, ibland längre än ett år, utan att någonsin besöka en läkare. Många hade aldrig berättat för någon annan att de haft besvär.
När det gäller urinvägsinfektioner så är de mycket mer vanliga hos de med vagina än hos personer som har penis och det finns en rad andra skäl till varför vaginabärare behöver besöka gynekologer oftare än vi behöver besöka urologer. Men att man kan gå med besvär i 10-talet månader utan att söka vård, eller att man kan ha ont och vara kissnödig konstant utan att prata med någon, det är oroväckande.
Samtidigt är det djupt förståeligt. Vem vill berätta för sina kompisar att hen har ont i pungen och måste sitta på toa i en kvart för att inte känna sig kissnödig konstant? Det är inte precis sådant du lägger ut på din Instagram.
Det tar till och med mot att skriva den här texten. Om det ändå vore pungcancer! Då hade jag varit modig och tagit en tung fajt. Utöver att det är jobbigt så är prostatit helt ofarligt och går över av sig själv efter ett tag. Vilken hjälte jag är som vågar tala ut om denna horribla sjukdom, va?
Egentligen handlar inte det här om prostatit, utan om att söka hjälp.
När det kommer till mental ohälsa så söker vi män i lägre grad professionell hjälp, det skulle inte komma som en överraskning ifall det också gällde att söka hjälp för annat. Det passar inte in i den tuffa manliga könsrollen. Att be om hjälp är en svaghet, sådant pysslar vi inte med.
När jag äntligen fick berättat för mig att det var prostatit och då kunde börja behandla åkomman så var jag så lättad att jag berättade för precis alla i min omgivning. Jag upptäckte två saker. Det ena är att prostatit inte är ett lika spännande samtalsämne som jag tror att det är. Det andra är att när du väl öppnar upp själv så är det mycket enklare för andra män att stämma in.
Det krävs så lite för att pungsmärta ska bli ett helt vanligt vardagsämne att diskutera över kaffepausen. Men någon måste våga påbörja den resan, någon måste vara först med att beskriva sina testikelbesvär öppet. Någon behöver vara hjälten som blir pungsmärtans ansikte utåt.
Jag överdriver såklart, för i verkligheten är det inte så dramatiskt alls. Så om det inte är så farligt och dramatiskt, då kan vi väl helt enkelt bara prata om det?
