Jag älskade livet. Att läsa, uppleva konst och teater, prata med vänner, träffa djur, gå långa, långa promenader. Jag älskade människorna i mitt liv. Men jag var så trött.

Ingen tycktes kunna rädda mig från min ångest – allra minst jag själv. Skulle jag alltså leva i 60 eller 70 år till på detta sätt? Se det vidsträckta, undersköna, komplicerade, vackra livet genom plexiglas, oförmögen att delta utan ständig skräck?

Och hur skulle det bli för de människor som stod mig närmast? Ibland pratar man om självmord som en aggressiv handling, men i mitt fall förhöll det sig precis tvärtom. Min övertygelse var att de jag älskade på lång sikt skulle få det ojämförligt bättre utan mig.

Och själv skulle jag troligen inte märka att jag var borta, eller ens att jag en gång existerat. Det var helt enkelt den enda lösning jag kunde komma på. Givetvis hade jag försökt få hjälp, i den mån jag vågade och orkade.

Ja, jag kom ibland till akuten, bedömdes frisk och erbjöds, om jag var tillräckligt ångestfylld, att få komma till psykakuten. Min favorit bland de läkare jag träffade där var han som sade: “Det är intressant att prata med dig! Du är rolig. Vill du ha en liten påse Stesolid?”

Jag var 17 år. Jag tackade nej till tabletterna och gick ut och gick igen, varv efter varv genom gatorna kring min bostad, med fingrarna mot halspulsådern, livrädd att mitt hjärta plötsligt skulle stanna. Jag var oavbrutet rädd för att dö. Så till slut kunde jag inte se någon annan utväg än att faktiskt göra det.

Vad berodde all denna ångest på? Ett trauma? Kemisk obalans i hjärnan? Existentiell totalförvirring? De frågorna går inte att besvara – och mina efterlevande, om jag lyckats med mitt självmordsförsök, skulle definitivt inte ha kunnat besvara dem efter min död.

Kanske skulle de ha anklagat sig själva. Undrat vad de kunde ha gjort annorlunda, så att detta inte behövt hända. Det skulle ha varit en katastrof. Det enda sättet att förhindra någons självmord är att vara oavbrutet närvarande, så att det blir fysiskt omöjligt. Och det kan ingen människa vara.

Antalet självmord i Sverige har gradvis minskat de senaste decennierna – men bland unga, i åldern 15–29 år, har de ökat. Även ännu yngre människor tar sina liv. Hur kan vi vända den utvecklingen?

Organisationer som Mind och Suicide Rescue gör stora insatser för att sprida kunskap och vara närvarande för den som har självmordstankar, eller är orolig för en anhörig.

Det finns också grupper på sociala medier där man kommunicerar om psykisk ohälsa och svarta tankar. Dessa grupper kan dock i värsta fall vara kontraproduktiva. Man går in i varandras ångest och riskerar att förstärka den. En svår balansgång.

Vad kan vi som inte tillhör en organisation, eller på något sätt är engagerade i någon med psykisk ohälsa, göra? Vi kan ta reda på fakta om självmord. Forskning finns, och det går att hitta vägar att närma sig, och stödja, en människa som är på väg in i ohanterligt djupt psykiskt lidande.

Ingenting kan bota smärtan efter ett självmord. Och ingen väg finns att besvara alla de frågor som uppstår. Den enda som möjligen (men det är inte säkert) skulle kunna besvara dem är borta för alltid. Där uppstår nästa tystnad att fylla: tystnaden mellan dem som blir kvar.

I värsta fall kan den bli kompakt. Men vi behöver prata om de döda. Och vi behöver prata om vår rädsla och förtvivlan. När jag skriver det känner jag mig på gränsen till förnumstig, och som en som påpekar det självklara.

Men om det är självklart – varför är det inte verklighet? Verkligheten är att personer omkring mig som förlorat en anhörig i självmord har känt sig isolerade, till och med stigmatiserade. Det måste få ett slut. Nu börjar vi prata om självmord, och sorgen över de älskade människor som tar sina liv.