Hos min bästa vän har ett vitt papper med texten ”Säg nej” hängt på väggen i varenda lägenhet han bott i under de senaste tio åren. En klassisk antistress-påminnelse, som lär uppmuntra självkänsla och gränsdragning. Ett enkelt enstavigt ord. Ett ord som ofta är barns allra första. Hur kan vi vuxna vara så dåliga på att säga det? 

Jag har blivit bättre. Jag har sagt nej till chefer som kräver det omöjliga, nej till bekanta som förminskat mig. Jag har lyckats bryta på fläcken med killar med våldsamma tendenser. Viktiga saker. 

Men när jag nyligen kom hem från något oviktigare, ett frisörbesök som typ kostade lika mycket som min hyra, hade jag ett hår som skulle blivit vitt men som istället var grått, grönt och rött. Trots frisörens upprepade uppmaning att höra av mig om jag kände mig missnöjd fanns det inte på kartan att jag skulle ringa tillbaka och säga: ”Nej. Nej, du det här blev faktiskt inte bra”. 

Googlade i timmar hur jag skulle kunna åtgärda det själv, googlade projicering – kanske var det inte färgen det var fel på, kanske var jag allmänt deppig? Kollade upp andra frisörer, bad vänner om råd. Allt för att inte vara jobbig, allt för att den jättegulliga frisören inte skulle må dåligt och börja tveka på sin yrkesskicklighet. Vi kvinnor säger inte nej, för det kan göra andra ledsna. Vad blir kvar av oss?

Jag gjorde det till slut, sa till frisören alltså, och blev rikeligen belönad. Fick inte bara färgen fixad, även extra lyxbehandlingar för mitt svall och en snordyr goodiebag. Kände mig löjligt stärkt och exalterad efteråt. Liksom OMG: ska man testa att sätta lite fler gränser nu kanske och se vad som händer? Pirrigt! Kul ny grej att testa typ.

När jag var 20 flyttade jag utomlands för att gå en professionell dansutbildning. Där existerade inte ”nej”. Inte när den manliga dansstjärnan kom maxad på kokain efter en toalettpaus med uppmaningen: ”nu vill jag att ni dansar för mig som att ni är riktigt kåta”. Inte heller när jag och en tjej, båda av modell större i den i övrigt magra klassen (det fanns inga microvågsugnar på skolan, matdoft kunde göra elever hungriga sa rektorn) improviserade tillsammans, hud mot hud, och en annan manlig lärare frustade: ”Yes! Keep going, I love seeing big girls going at it!”. 

Och vi kept going at it. Visst råkade det hända lite ganska så jävla ofta att de manliga lärarna låg med elever vars kroppar de pressat, böjt och bultat på. Men vilka var vi att säga något? Vi höll ju på att utbildas i konst! En ­pinsamt svensk nej-tjej hade inte mycket till danskarriär framför sig, det stod klart.

Jag blev vuxen där. Men jag gick också lite sönder där. Känslan av att vara ett följsamt jag-svagt pucko är värre än den att vara en formbar köttbit för ­manliga koreografers sexuella ­fantasier.

Och, efter att senare ha levt i en förgörande relation där mitt ”nej” blev så svagt att det till slut försvann: känslan av att ha blivit stampad på utan att säga ifrån gör fan så mycket ondare än stampandet i sig. 

Min bästis med ”Säg nej”-­lappen på väggen har nu blivit pappa. Hans dotter har precis sagt sitt första ord. Nej. 

Hon säger det glatt, ettåringen. Med bus i blicken. Vickar förmanande med det lilla pekfingret av och an: ”Nej, nej, nej, nej”. Hon säger det så lätt. Hon säger det så ofta. Som jag önskar att hon fortsätter. 

Jag hoppas att det inte ­kommer att behövas. Jag hoppas att du inte måste bära det ansvaret på dina axlar när de växer sig större. Jag hoppas att ingen någonsin försöker tänja dina gränser, jag hoppas att ingen någonsin försöker göra dig osäker, bryta ner dig till något mindre, släcka ditt ljus. Men jag är rädd att du måste fortsätta, hjärtat. Precis som du gör så bra, utan att veta om det. Säg det ofta och säg det lätt. Snälla älskade hjärta. Fortsätt.