Min storebror Akram som var 25 år hjälpte alltid mig att bredda min intellektuella uppfattning om världen. Akram lärde mig att flyta i havet.
– Jag ska hjälpa dig att flyta själv utan stöd, sa han.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Jag lade mig på rygg, hans händer bar mig lätt och hans lugna ord förklarade hur jag skulle vara avspänd för att flyta i vattnet. Det var en obeskrivlig känsla när hans händer släppte min kropp och jag flöt på egen hand.
Akram visade mig hur jag med enkla rörelser kunde börja simma. Han berättade för mig att spänningen är det som leder till att man drunknar, inte oförmågan att simma. Jag har sparat hans ord i bakhuvudet från den dagen vid havet, men fick inte någon chans att simma igen förrän 20 år senare.
Jag var drygt 30 år och åkte med några vänner till Enfeh-stranden i Libanon. Min vän Ramzi frågade:
– Vem vill simma med mig till den där klippan? Jag svarade utan att tveka:
– Jag vill!
Ramzi gick i och jag följde efter och vi började simma.
Halvvägs ute kände jag mig trött. Jag tänkte: är jag vansinnig som tog ett förhastat beslut och följde med Ramzi? Jag kunde bara simma på rygg och på det sätt som jag hade lärt mig när jag var tolv. Jag tänkte: är det bättre att simma tillbaka eller ska jag fortsätta?
Vad skulle jag göra? Jag mindes min brors ord: ”Spänningen är vad som leder till att man drunknar, inte oförmågan att simma.” Jag bestämde mig för att fortsätta till klippan.
Väl framme på klippan satte jag mig ner och funderade över det mirakel som gjorde att jag satt där. Vad det var som hade attraherat mig till detta äventyr? Jag hade simmat 15 minuter hit, och nu måste jag simma lika långt för att komma tillbaka till stranden. Det fanns inte någon hjälp ifall det skulle hända något. Jag visste inte om Ramzi var kapabel att rädda mig om jag behövde det, och jag ville inte visa mig orolig för att undvika att stressa upp honom. Min brors ord snurrade i mitt huvud, och jag lyckades faktiskt simma tillbaka till stranden!
När jag sitter i dag och jobbar i mitt konstgalleri, får jag ofta samma känsla som jag fick när jag satt på den där klippan. Jag undrar ofta över vad det är som har fått mig att våga och satsa på konst! Är jag vansinnig som tog ett förhastat beslut att öppna ett konstgalleri? Jag är en utländsk kvinna med begränsad potential. Jag har ingen hjälp här, precis som det var på den där klippan. Ingen hjälp om det skulle behövas.
Alla dessa pengar till integration, utlandsfödda, nyanlända och mångfald hjälper inte en invandrad konstnärinna som försöker satsa på konst och vill driva projekt för att stödja sig själv och andra konstnärer och kulturarbetare. Jag känner att alla dessa bidrag till integration har blivit som en slags illusion för mig. De miljontals kronor man hör om på nyheterna men inte kan använda. Det som jag har i dag som riktigt stöd är fortfarande minnet av min brors händer under min rygg. Hans händer hjälper mig fortfarande att flyta över alla svårigheter jag möter. Så jag kommer absolut, och trots allt, att klara det och utveckla mitt arbete i mitt fina galleri Kameleont.
Sahar Burhan är konstnär, född i Damaskus. Har ett konstgalleri i Norrköping. Intresserad av jämställdhet mellan olika kön, nationaliteter och mellan ord och bild.
