Man borde skydda sej själv som ett barn.

Man vaknar upp en måndagmorron och det snöar för fulla muggar, man känner sej bakis och ljusfattig, borde man käka D-vitamin? Och efter 2 minuter får man reda på att Bowie är död.

Man vill röka cigg men tar sej i kragen och äter grapefrukt och lingon och tänker på David Bowie.

Snön utanför fönstret är tung och blöt, barnbarnet är snorig och glad, man glömmer att Bowie är död en stund.

Barnbarnet kallar allt och alla för Baba och leker gubbe, lånar mina glasögon och min mobil och sätter sej och dreglar på luren, med glasögonen på trekvart över ansiktet.

Man glömmer Bowie en stund men sen så spelar nån ”Where are we now” på sin mediespelare, vi är många här i huset och bling, bling, bling, går nyheten in i vars och ens mobil, och Bowie sjunger, ”Var är vi nu, var är vi nu”?

Känslor som svallar in digitalt över oss, alla blir ledsna samtidigt.

På tricken i Stockholm är det tyst, vi sitter alla och tittar ner i våra mobiler, jag ser hur tjejen mitt emot ler varmt in i ljuset som strömmar upp mot hennes ansikte. Undrar om man kunde se Bowies död avspegla sej i människors ansikten i morse, hur dom inåtvända leendena sågs slockna ett efter ett i morgonrusningen?

Minns den döda lilla pojken i sanden. Medieberättelsen om honom har blivit hur han med sin döda lilla kropp fick opinionen att vända för en liten tid, innan ylandet om hur Europa går under av så kallade lycksökare fortsatte.

Jag vet faktiskt inte om det stämmer, att det fick folk att ändra sej. Inte bland dom jag känner i alla fall. Det hade dött tusentals barn innan den lille killen, och det har fortsatt efteråt.

Jag såg bilden och tittade snabbt bort, jag visste ju det där, och jag tänker att jag måste skydda mej själv mot såna bilder.

Skydda sej själv som man skyddar sitt barn.

Jag sliter ner huvet, jag sliter ner mitt hjärta till ett ingenting. Av att titta på såna bilder.

Det viktiga är vad man gör av kunskapen.

Sen så dök bilden upp överallt och tydligen så var det en nyhet för folk, och medierna sa att nu vände opinionen.

För att sen av nästa nyhet, om övergreppen i Köln och i Kungsträdgården, vändas åt andra hållet.

Vet inte om jag tror på det där heller.

Jag tror inte folk är så dumma som medierna påstår och tror.

Tror att dom flesta faktiskt vet hur det ligger till.

Det pågår en långsam jordbävning i media, gränser flyttas, det tjatas om allt det där som INTE FÅR SÄJAS I DET HÄR JÄVLA LANDET, det verkar nu vara det enda som får säjas.

Att man vet ju hur män från mellanöstern är, och allt det där andra som plötsligt uttalas helt utan skam.

Och helt utan att bry sej om den där elefanten i rummet som heter historia.

Dom som tycker så, som säjer dom här sakerna har väl suttit och mumlat under nån sten sen andra världskriget, nu är dom tillbaks.

Killarna som för nåt år sen filmade sej själva med järnrör och repliker som ”Skit i den där lilla horan” framställer sej plötsligt som feminister och i en långsam lavin glider den svenska borgerligheten ner i den soppa dom glidit ner i förut, den där som handlar om att, ”Jo, nog är Adolf lite för mycket, men vi kan nog hantera honom, så vi tar in honom här i finrummet och bjuder på cigarr”.

Undantag finns ju, men mediernas totala systemkollaps pågår, media säjer att det är Sveriges totala systemkollaps under trycket från dom asiatiska horderna, men det är i medierna kollapsen pågår.

Utanför ser jag polare som jobbar som volontärer, som tar med sej flyktingbarn till Tom Tits i Södertälje, jag möter syriska datatekniker som frågar om man kan ta tåget in till Stockholm och försöka få jobb på nån webbyrå.

Jag möter folk med erfarenheter av socialt utvecklingsarbete i Rosengård som tar med sej erfarenheterna till min favorit-ö Træna i Nordnorge och där använder det dom lärt sej för att hjälpa till att utveckla småskalig, hållbar livsmedelsproduktion från det fortfarande rika och givande Norska Havet, jag möter fiskare i samma hav som kämpar mot oljeindustrins desperata och världsfrånvända planer på att borra upp ännu mer olja till sina skrikande aktieägare.

Jag möter kockar inom äldrevården som utför en kärlekshandling varje dag, med sin matlagning för att få dom äldre att med smakens hjälp minnas det ljusa i sin barndom.

Jag räknar upp det här för mej själv, jag tror inte riktigt på bilden av att svenska folket har kastat av sej nåt slags mask dom haft på sej sen 1945.

Jag tycker mej se nåt annat.

Jag filmar med min iphone, kanske mest för att trösta mej själv, det blir små filmer på tre minuter och skildrar folk jag gillar, som gör bra grejer, lägger upp det på internet, mest för min egen skull, men också för att jag vill visa andra bilder än dom vi alla tittar på.

Som får oss att långsamt krisa ihop här i tunnelbanevagnen in mot stan, i en medieregisserad apokalyps på allas våra små mobiler.

Denna kalla, blöta, tunga januaridag 2016.