Ibland blir jag sjuk, jag har endometrios. Kroppen blir svullen och lägenheten förvandlas till en kompost av svaghet. Den trötta kroppen som är jag tvingas hantera mitt eget och samhällets svaghetsförakt. Att vara sjuk är skamligt oproduktivt, det måste överkommas. Snart är det nationaldagen. Det är inte bara min hudfärg som gör mig främmande för att fira. En sjuk kropp är en börda för det nationella projektet, oavsett hur progressivt det är.
Den sjuttonde maj, på Norges nationaldag, efterlyste Daniel Swedin i en ledare i Aftonbladet vad han kallade för en nationalism för vänsterfolk. Hela texten kännetecknas av en kolonial amnesi, och ibland blir det obehagligt förträngande, som när han okommenterat låter en historiker hävda att Norge aldrig haft makt eller imperialistiska ambitioner och sedan använder det som en del av sin slutledningsprocess. Swedin avslutar sin ledare med att länka till Per Albin Hanssons folkhemm för att argumentera för möjligheter till progressiv nationalism idag. När jag läser hans ledare ser jag mitt eget sjukdomstillstånd omkring mig.
Går det att nämna folkhemmet utan att prata om tvångssteriliseringarna? Är inte en del av folkhemmet också dess identifikation med den sunda kroppen? Kan jag förnimma mig en sjukvårdspolitik med samma läkare som förkastat mina smärtor?
Swedin är inte ensam om att från vänstern vädja till det nationella som en sista bastion mot den allt mer hotande fascismen. I Flamman den 20 maj skriver Jonas Thuneberg att vänstern inte får lämna det nationella projektet Sverige till nationalister och konservativa. Samtidigt som antirasister och transaktivister skall förnekas identifikation och tillhörighet pågår från vänstern ett sökande efter Identifikationen med stort I. Daniel Suhonen i Expressen den 27 maj drömmer om ett samtal i upplysningstraditionens anda. Förnuftet ställs mot de känslostyrda postkoloniala/feministerna och deras kränkta tårar. Jag har aldrig velat vara en killjoy. Mitt främsta begär har alltid varit att inlemmas, att tillhöra. Hade jag kunnat hade det blivit så. Men bilder, språk, ja till och med oskyldiga stereotyper har precis som det ”nationella” kroppsliga, materiella konsekvenser. Gloria Gervitz skriver vackert i Migrationer:
”Hon skrev bara brev hon inte tordes skicka och de lades undan, skrivna på en jiddisch ingen längre talade. Hon fann inga ord för vad hon kände. I sandträdgårdarna är vinden det enda som rör sig.”
Språket är ingen neutral mark, utan en form, som inlemmar och stänger ute. Att sakna ord är också att fastna i stillhet. Jag föddes långt efter folkhemmet storhetstid. Ändå är det fortfarande det närmaste en vision som många i vänstern av min generation kan förnimma. Att föreställa sig handlar också om att minnas. Vill vi minnas en tid, då fler människor hade arbete, utan att känna förslitningsskadorna hos de migranter som under skällsord och fattigdom jobbade sönder sina kroppar för folkets hem? Vilka minnen måste bort för att prata om VÅR historia? Litteraturkollektivet Censur skriver i ett fantastiskt litteraturmanifest: ”Aldrig igen kommer Den Stora Litteraturen kunna se oss i ögonen och fråga efter vår historia utan att få en käftsmäll tillbaka.” Och antagligen är det just det som de som längtar tillbaka till folkhemmet är så rädda för.
Men för många av oss är folkhemmet inget att längta tillbaka till. Vi är inte den nationella kroppen. Vi är många andra kroppar. Dessa kroppar och erfarenheter hade kunnat användas för att krossa ett system av kapitalackumulation och utsugning, av arbetsplatsolyckor och vaskning. Våra partikulära smärtor: din ensamhet och min apati, är mycket vackrare och viktigare fundament för en social rörelse än flaggor, familjer och ”hem”.
I ett spännande nummer av Fronesis på temat Universalism frågar sig Shabane Barot och Sam Carlshamre om det är möjligt att åter tala om och försöka bygga upp likheten snarare än skillnadens politiska teori och rörelse. Går det att prata om Människan, bortom den europeiska koloniala universalismen? Frågan är vacker och viktig, och på samma gång skrämmande. Jag tror inte att det finns några eviga hem, i ett samhälle där skiktningar och splittring är själva systemets fundament.
Att förtränga såren gör dem bara mer variga. Men jag vet att det finns solidaritet, överskridande och kollektivitet. Jag vet att det finns människor som köper tabletter till mig när jag inte kan röra på mig. Jag vet att det finns vardag och att där, djupt rotad i denna vardagens kamp, skrivs ett Vi fram.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
