I Atlanten, 15 mil norr om polcirkeln.
Jag simmade ut över den långsamt dansande fingertången, snurrade runt som en utter och tittade upp på den klarblå himlen.
Lofotens taggiga tandrad syntes vid horisonten, tärnorna dök och jag tänkte att Just nu är livet. Ni vet, Carpe Diem på väggen. Sätter man upp en sån mening på väggen tappar man totalt bort allt va närvaro heter. Ju mer man anstränger sej för att koppla av ju mer påkopplad blir man.
Men att flyta i Atlanten hjälper till och jag kände mej en liten stund bortkopplad från allt vad folkmord, fascism och accelererande klimatkris heter.
Jag var för en liten stund ett med allt. Som dom säjer.
Sånt ska man inte skriva om, då försvinner magin. Jag skrev böcker om min trädgård och sen åkte jag runt och pratade trädgårdskötsel med anledning av boken och då var det som om tre fjärdedelar av mina trädgårdsandar flydde trägårn.
Sånt här kan man inte skriva om egentligen, men så var det. Jag skriver det som en varning, inte bara till författare utan även till Instagram och Tiktokanvändare. Men jag klev ju upp ur vattnet, fotograferade fjälltopparna och solens lek i vattnet, la ut det på Instagram och andarna flög iväg ut över Vestfjorden.
Jag hade tjatat mej in på en litteraturfestival på Hamsuncentret på Hamaröy. Inte för att jag var speciellt sugen på att lira, utan för att få komma tillbaka till det där landskapet jag drömmer om ibland, det nordnorska. Jag var där uppe väldigt mycket under en tioårsperiod, men sen kom pandemin och det kom liksom av sej.
Det är hursomhelst väldigt vackert och Instagramvänligt där, men också kärvt, det regnar ofta och det är fullt av gamla rostiga nedlagda fiskemottag och båtvarv, det gör liksom att man står ut med det vackra. Det blir inte Carpe Diem av alltihop.
Min bästa kompis däruppe, han heter Erling, går året runt omkring i kängor, lusekofta och yllemössa.
Han är väldigt anslående, jag fotograferar honom så ofta jag kan. Hursomhelst, nu var jag där och det var så varmt så man ville bada hela tiden, jag badade ensam nere i fjorden, mina kompisar jobbade på litteraturfestivalen. Jag hade nån slags semester med musiken som ursäkt.
Däruppe i Hamsuncentret hölls alltså en festival till Knut Hamsuns ära. Knut var en jävligt bra författare, men han var nasse. Så norrmännen gör det bästa dom kan av honom, dom bjuder in folk som sysslar med litteratur och diskuterar, dom problematiserar hans kvinnosyn och hans naturromantiska nybyggarepos Markens Gröda genom att låta samer komma till festivalen och påpeka att nybyggaren i Markens Gröda inte kom till ett folktomt land, utan att det bodde folk där sen 10 000 år. Jag tycker det är bra.
Han var en naturflummare, Knut. Han gillade också det nordnorska landskapet. Var skeptisk mot det moderna. Det kan jag också va. Men han var det på ett omöjligt sätt, han ville att allt skulle vara som det var när han var liten. Ni vet: en mamma med stora tjocka blonda flätor som stod och kokade brunost och en fader som gick ut i skogen med en yxa och fällde trän.
Så kommer det ju aldrig att bli igen. Det finns liksom inget oskuldsfullt naturtilstånd att återvända till. Vi har gjort om hela världen till en sönderdokumenterad trädgård, vildmarken behöver oss för att överleva. Det vilda i oss behöver omedelbar hjälp för att överleva. Vi måste ta ansvar för vad vi gjort den här jorden.
Jag tror längtan efter den där rena orörda naturen är farlig. Knut Hamsun landade i nån slags Blut und Bodenmystik och blev nasse. Allt det där pratar dom om däruppe på centret, en slags bearbetning av Norges gamla trauman.
Givetvis dyker det då upp två små nassar på festivalen, mitt i min semester. Det är nåt litet nasseförlag som ger ut Knut Hamsun som talbok, med en AI-variant på Knuts röst, på Oxfordeengelska. Den vill dom göra reklam för, genom att provocera festivalledningen och försöka charma norska kulturtanter.
Det går inte så bra med deras lansering. Kocken på restaurangen vill spöa upp dom, men blir hindrad. Jag går och badar i fjorden, jag orkar inte med den här nutiden. Jag tar en paus.
Dan innan hade vi fiskat ute på Vestfjorden och fått en massa makrill som vi åt med god aptit. Det var gott men sorgligt, makrillen är ny häroppe, dom har kommit för att havet blivit varmare, torsken och sillen försvinner.
Den har funnits undantagsvis, folk häruppe vill inte äta den, dom kallar den ofisk, dom tror den lever på att äta as.
Det finns så mycket mytologi och föreställningar som ligger vägen för verkligheten. Som ligger i vägen för vår närvaro i våra små korta liv.
Jag försöker sitta där och njuta när jag soltorkar efter badet, men på Instagram har nån skrivit som kommentar till min semesterbild:
Det är så vackert men gör så ont.
Och det är ju alldeles sant.