Du kliver in i en stenmurad cell utan fönster. Riggade tv-kameror i varje hörn. I mitten av rummet ett bord, en låda fylld med små pusselbitar. Bredvid lådan ett timglas och en ringklocka. Programledaren förklarar att när tävlingsledaren ger signal kommer timglaset vändas, dörren till cellen att låsas och för att hitta nyckeln måste du lägga pusslet, hitta en kod som är gömd i botten av lådan och sedan öppna ett skrin som hänger i en krok från taket. Misslyckas du när klockan ringer blir du fast i cellen.

Det här handlar förstås inte om tävlings-tv utan om hur det kan kännas att vara arbetslös, sjukskriven och utförsäkrad. Skillnaden är att det i verkligheten inte finns kameror och studiopersonal. Du får klara dig själv. Det finns ingen plan för hur du ska komma ut igen, hur du ska få hjälp med att överklaga Försäkringskassans avslag på läkarens sjukskrivning, vad du ska göra med stressen över att inte kunna betala nästa hyra. Det enda du har är skammen. Och frågorna. Varför hamnar jag i det är? Vad är det för fel på mig?

Där inne i cellen är det inte meningen att du ska synas. Du är en del i en grå massa, en siffra i statistiken över kostnader som ska trimmas och sjuktal som ska ner, en del i ett osynligt kollektiv av misstänka fuskare.

Niklas Altermark, vid statsvetenskapliga institutionen i Lund, gick grundligt tillväga i arbetet med sin bok ”Avslagsmaskinen – byråkrati och avhumanisering i svensk sjukförsäkring”. Han plöjde styrdokument, intervjuade handläggare och ett stort antal sjukskrivna som förlorat sin sjukpenning. Läsningen, under en sömnlös natt, var som att se mitt liv de senaste tio åren genom en forskares ögon. Några minnen är helt invirade i skam, andra är för färska för att vara någonting annat än sammanbitna käkar.

Det var befriande. Både skrämmande och en tröst. Jag är inte ensam.

Ja, jag är en av siffrorna i statistiken. Min berättelse är en av tusentals i en kanon av frustration, förtvivlan och skuld över att känna sig som en börda för sin omgivning. Många drabbade är helt ensamma, utan min lycka med både tak över huvudet och ett hjälpande nätverk runt mig.

Som svar på frågan om det verkligen kan gå till så här i Sverige idag räcker det att gå in på Facebook-gruppen Försäkringskassanupproret som i skrivande stund har över 71 000 medlemmar. Varje dag beskriver människor hur de blivit utförsäkrade, fått avslag på läkares sjukintyg och fastnat i långa, tröstlösa överklagningsprocesser.

På startsidan, under namnet på gruppen, står två telefonnummer. Till Jourhavande medmänniska och till Självmordslinjen.

För sju år sedan, förrförra gången jag var sjukskriven och senare utförsäkrad, skrev jag en krönika i Aftonbladet, under pseudonym – som ett sätt att bryta stigmatiseringen, bearbeta hopplösheten och försöka sätta ord på det som det egentligen inte finns ord för. Så här avslutade jag den:

”Det här är det svåraste jag har skrivit. Inte så mycket på grund av skammen som på grund av själva ämnet. När jag utbildade mig till journalist såg jag framför mig hur jag skulle skriva om klimatförändringarna, om barns rätt till engagerade föräldrar, om den urspårade manligheten. Inte om min egen olycka.”

För övrigt: Hoppas jag att djur- och pälsindustrin läggs ner, en gång för alla. Behöver vi verkligen fler bevis?

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.