Men vad som inte är så bekant är att PK-maffian verkligen finns. Den har omgärdats av oklarhet, myter och rykten. Många hävdar att den inte existerar – inte minst ledande medlemmar som en vilseledande åtgärd. Men jag vet att PK-maffian finns på riktigt. Det märks ju tydligt på hur den har påverkat det svenska samhället och dess debattklimat. Införandet av nya ord och begrepp som hen och hbtq. Ideliga pekpinnar som hårt slår ner lite här och var i det offentliga samtalet. Kvoteringar. Utrotandet av frizoner för traditionella värderingar och mycket annat. Allt detta har varit mycket framgångsrikt och är naturligtvis resultatet av en noga genomtänkt plan och en omfattande organisation. Nästan varje del av samhället, ja till och med de hemliga herrklubbarna, har berörts av PK-maffians agenda.

Eftersom jag, ganska frivilligt, är medlem av PK-maffian är jag så klart stolt över framgångarna. Samtidigt är jag lite skrämd av dess totala dominans i samhället. Ska folk verkligen inte kunna tycka vad de vill utan att alltid få mothugg? Nu för tiden kan man ju inte ens säga negerboll och småfitta utan att bli fullständigt nedsablad. Är det inte lite synd om framgångsrika författare och andra som blir påhoppade bara för att de råkar ha lite unkna idéer. Ska de kritiseras bara för att de är ärliga? Ska en demokrati inte vara öppen för oliktänkande? Rasister och sexister måste väl också omfattas av yttrande- och tryckfrihet.

Å andra sidan kan man tycka att de är lite ömhudade. Ofta brukar just de klaga på att debatten i Sverige är för snäll och för enkelriktad. Vissa frågor är förbjudna, säger de. Nu känner de sig sårade när debatten för en gångs skull har blivit lite livligare…

Det där är nog ett misstag från PK-maffians sida. Dess princip har alltid varit att bara diskutera en fråga i taget, frysa ut alla udda åsikter samt att i allmänhet diskriminera inflytelserika män. Det har varit en svår uppgift men man måste säga att PK-maffian har lyckats väl. I dag är det knappt en företagsledare, politiker eller kulturpersonlighet som kan uttala sig utan att kritiseras sönder och samman. Detta beror bland annat på PK-maffians framgångsrika taktik att fullständigt infiltrera media. Tack vare PK-maffian är nästan ingenting kvar av det gamla patriarkala samhället.

PK-maffian är mycket svår att angripa eftersom dess organisation är hemlig men jag kan här avslöja hur den ser ut:

Längst ner i hierarkin finns celler där det vanliga fotfolket – kanonmaten – finns. Cellerna tar sina hemliga order från så kallade Capos – ett slags gruppledare. Dessa lyder i sin tur under Det Stora Rådet – den så kallade Stjärnfamiljen. Den styrs med järnhand av den så kallade Gudmodern vars identitet endast är känd av ett mycket litet fåtal utvalda personer. En del gissar på att Gudmodern är litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström fast det kan jag varken bekräfta eller förneka.

Vi som tillhör PK-maffian har hemliga igenkänningstecken. Till exempel brukar vi hälsa på varandra med menande blickar som inte andra förstår.

I dag har det blivit ganska vanligt att rätt intelligenta människor säger: ”Det är ju inte riktigt PK men jag tycker i alla fall att…”

Att PK har blivit ett slags skällsord hänger antagligen ihop med att PK-maffian alltid har rätt. Det kan ju framkalla en viss vanmakt. Att dess organisation och faktiska existens varit så okänd kan nog också spela in. När jag nu har trätt fram kanske det blir annorlunda.