När jag var liten så frågade folk vad jag ville bli när jag blev stor. Jag svarade att jag ville bli konstnär. När det var dags att söka till gymnasiet så valde jag estetiska linjen. Mina föräldrar ifrågasatte mig lite, men de gick med på det. Under mina tre år på Tumba gymnasium så hade jag grymma lärare som pushade mig och uppmuntrade mig att söka vidare till en konstförberedande linje, som är ”bra” att gå om man till exempel vill söka till Konstfack, vilket var mitt mål då. I deras uppmuntran fanns röster som mellan raderna sa ”sikta mot stjärnorna” och att det inte fanns några hinder.
När jag gick ut gymnasiet sökte jag direkt till Nyckelvikskolan, en konstförberedande skola på Lidingö, och kom in. Men plötsligt blev allt det jag aldrig tänkt på synligt och slängdes rakt i mitt ansikte. Jag pratade inte som dem, jag använde tydligen för mycket slang. Vi delade inte samma historier, bakgrund eller perspektiv. Förutom det så visade de mig en sida av konsten som kändes instängd i ”finrum” som varken jag, min familj eller mina vänner någonsin hade besökt eller känt oss välkomna i.
Det fanns tydligen hinder. Vita rum där man snabbt blev medveten om att allt som var avvikande skulle pekas ut, skrattas åt, stängas utanför. Många väljer att anpassa sig, förmodligen som en slags överlevnad. Man bleknar bort och försöker visa det vita rummet att man duger. Genom att försöka spegla dem, bli som dem. Man blir en husbl*tte. Men jag valde en annan väg.
I besvikelsen över den kontakt jag fick med konstvärlden bestämde jag mig för att jag inte ville vara en del av den. Jag tog examen i retorik med opinionsbildning i stället. Jag har arbetat som fritidsledare, vilket varit det mest givande jobbet som jag någonsin haft. Jag har, utan att från början veta om det, blivit aktivist. Jag har gjort mycket som jag är glad och stolt över i mitt liv.
För några månader sen sökte jag till Konstfack för första gången, och jag kom in. Jag sökte för att jag kände att jag hade svikit mig själv. Att hålla på med konst var något jag velat sedan jag var liten, men de här vita rummen hade ryckt den drömmen ifrån mig. Och visst, man behöver inte gå i en konstskola för att bli konstnär. Men jag ville ha tid, utrymme och CSN för att få privilegiet att testa mig fram. Ett privilegium som de här vita rummen inte ska få ta från oss. Ett skattefinansierat privilegium som fler med min bakgrund har rätt till.
När den här krönikan kommer ut har jag gått min första vecka i det här vita havet. Ett vitt hav som jag inte tänker drunkna i. Ett vitt hav som sitter på resurser som är till för oss och som jag tänker utnyttja och öppna upp så att fler får ta del av dem utan att behöva anpassa sig till vita normer, osynliga regler och förtryck.
