Det är olyckligt att just jag, som har extremt svårt för traumaprofitering, lever i en tid där så många tjänar sina pengar på just det. För hur ska man annars tolka berättelserna som väller över mig så fort jag öppnar Instagram? Alla dessa nattsvarta livsöden jag ständigt tvingas konfrontera, vad är de om inte tecken på lönsamheten i att bygga sitt kändisskap på sitt ”bagage”?
Det förenklar knappast situationen att även jag har en destruktiv ådra i mig. Något som gör att jag inte kan låta bli att ta del av traumakampanjerna, trots att de väcker ett så starkt obehag. Och i helgen satt jag där igen, framför SVT:s senaste satsning ”Mammahjärtat”, en dokumentärfilm om fostermamman Melinda Jacobs vars dotter Esmeralda (Lilla hjärtat) dog på ett av de mest motbjudande och oförlåtliga sätt Sverige erfarit de senaste åren.
Innan jag såg filmen tänkte jag att det som hände Esmeralda självklart är fruktansvärt. Men att Melinda Jacobs valt att hantera sin dotters död genom att göra ett samarbete med Guldfynd, bli ihop med E-type, börja umgås privat med Ulf Kristersson och ge ut snart två böcker inte heller är så fräscht. Och till en början av dokumentären var det lätt att hålla fast vid min, hyfsat cyniska premiss.
I introt hörs Robyns låt ”Show me love” medan Melinda Jacobs vandrar runt på en solrosäng och berättar att hon ”så länge hon kan minnas” vetat att hon vill ta hand om barn. Hon fortsätter med att förklara att hon dagen efter sin 18-årsdag ringde till socialtjänsten och anmälde sig som familjehem. Som 21-åring tog hon emot sitt första fosterbarn: en 16-årig pojke. Då hade hon redan en biologisk dotter. Under sitt 38-åriga liv har hon hunnit vara mamma åt tio barn och ovanför skötbordet hemma i villan sitter en inramad löpsedel från när Melinda Jacobs utsågs till ”Årets kvinna” 2021.
Ungefär här börjar jag ifrågasätta dokumentärens existens och tänka att jag ska skriva en krönika om hur sjukt det är när ett dött barn blir en del av ett PR-maskineri. Men så händer något.
Filmen fördjupas, den rör sig in på mötena med socialministern och till träffarna med ett av de nuvarande barnens biologiska föräldrar. Jag får se hur de två mammorna tillsammans tittar storögt på sin gemensamma son. Genom de här scenerna får jag också en inblick i Melinda Jacobs själ och jag ser att det, trots all sorg och desperation, inte finns något ont i den själen. Inga smutsiga motiv. Bara ett ovanligt stort och ovanligt blödande mammahjärta.
Någonstans här börjar jag också förstå henne. Jag förstår att det inte spelar någon roll att hon kindpussas med Ulf Kristersson och säljer krimskrams ihop med smyckesbutiker. Det hon gör, både privat och offentligt, är så mycket större än den skiten. Hon har förlorat ett barn. Hon har gjort det på det mest fruktansvärda sätt man kan förlora ett barn på. Trots det fortsätter hon. Byta blöjorna. Skjutsa till och från förskolan. Ta sig an dessa små liv, om det så bara är för en dag eller två, för att visa att det finns varma och trygga sätt att växa upp på.
I filmen följer vi en presskonferens där tidigare socialminister Lena Hallengren berättar om förslaget av införandet av Lex Lilla hjärtat, som bland annat gör det obligatoriskt för biologiska föräldrar att ta drogtest för att få tillbaka vårdnaden av sina barn (detta förslag är nu genomröstat och svensk lag sedan juli i år). Melina Jacobs sitter bredvid, hon sväljer, hennes ögon tåras. Att fler barn inte ska dö som Esmeralda är kanske en svag tröst för den som förlorat en dotter. Men scenen får mig ändå att känna en djup tacksamhet för att människor som Melinda Jacobs finns.
En varm famn, fylld av välvilja och empati, är den finaste formen av motbevis för den som upplever världen som kall och nihilistisk. Det gäller inte bara för barn.
