Jag läste ett inlägg i en Facebookgrupp. Det var en kille som behövde hjälp från folk som bodde i Växjö, eftersom det var 25 år sedan han och hans fru hade träffats i den staden. De bodde inte där längre, men nu ville han överraska henne med en resa dit. Planen var att de skulle ta en promenad till den plats där de hade kysst varandra för första gången. Och där skulle han vilja att det stod ett litet bord med vit duk och två stolar, samt en flaska champagne och två glas. Kanske några levande ljus om vädret så tillät, och gärna några servitörer. Han kunde inte resa ensam i förväg och rigga det hela, därav hans fråga.
Oj, så många det var som ville hjälpa honom! Och fast killen hade sagt att han kunde ersätta eventuella hjälpredor finansiellt ville ingen ha betalt. De ville bara medverka till att regissera denna romantiska scen.
Kvällen innan jag läste det där inlägget hade min familj och jag sett Andreas Öhmans film ”I rymden finns inga känslor” från 2010. Den handlar om en tonårskille, Simon, som har Aspergers syndrom och hans bror Sam. När det tar slut mellan Sam och hans tjej försöker Simon hitta en ny flickvän åt sin bror och får så småningom kontakt med vad han tror är en lämplig kandidat, Jennifer. För att få reda på hur scenariot ska se ut när man möter kvinna och tycke uppstår ser Simon en massa filmer med Hugh Grant. Han beslutar sig för att ordna en romantisk supé i stadsparken för Sam och Jennifer och han iscensätter den enligt filmernas koncept: champagne, levande ljus, fiolmusik, rosor.
Det är ungefär samma koncept som killen i Växjö önskade. Det han bad om hjälp med var liksom en iscensättning av alla klichéer om Romantik. Och jättemånga ville vara med! Var det hoppet om att nästan få vara med i en bästsäljande feelgood-film som fick alla dessa okända medmänniskor att vilja hjälpa till?
Sociologen Eva Illouz skriver i ”Cold Intimacies” om hur vår dröm om den romantiska kärleken idag är ”splittrad mellan den desillusionerade vetskapen om att våra liv bara är bleka skuggor av mäktiga, maskinskapade drömmar och utopin om individens kreativa självförverkligande”.
Vet ni, det spelar ingen som helst roll! Jag struntar i om det var färdigproducerade, kommersiella drömmar som genljöd i det här inlägget på Facebook och i alla hjälpsamma, glada kommentarer som följde på det. För även om det verkligen var det, så uppstod ur detta någonting nytt. En gemenskap. En vilja att tillsammans göra någonting för några andras skull. Och därtill kom glädjen över att just detta hände. Massa människor kommenterade hur gott det kändes i hjärtat av att se att så många ville hjälpa den här för alla okända mannen och hans fru.
Det är tur att jag skriver det här på svenska. Annars skulle väl Hollywood komma på att de kunde producera en feelgood-film utifrån Facebook-inlägget och kommentarerna till det. För så är det ju: allt äkta och fint mellan människor utan pengaintressen kan omvandlas till något kommersiellt gångbart. Det går alltid att tjäna en slant på ett människohjärta. Men det betyder inte att ingenting äkta och fint mellan människor ändå kan existera.
För övrigt har jag, som bor i Skåne, den här vintern redan fått se träd inbakade i snö – som sagolandskap har björkarna stått och min själ har blivit som upplyft.
