En morgon för några veckor sedan stod det en hund i min hall. Jag var mitt uppe i min vanliga morgonrutin som består av att jag går hemifrån för att snabbt upptäcka att jag glömt något och därför måste återvända, och med ytterdörren öppen, klampa in och leta reda på en laddsladd eller en sport-bh eller någon annan av de hundratals saker jag tydligen behöver för att ta mig igenom en helt vanlig dag i livet.
När jag rafsat ihop det jag skulle ha och var på väg ut igen stod den stora, flåsande varelsen plötsligt där och blockerade lägenhetens enda flyktväg. ”Hjälp”, skrek jag ut mot den ekande trappuppgången, var på en granne med gullig mustasch tittade in och bad om ursäkt för att sedan leda ut det vargliknande han har som husdjur från mitt nu pälsbefläckade hem.
Jag har haft en del tveksamma besök på efterfester, men den här hunden är utan tvekan det mest otäcka som varit hemma hos mig. Inte för att det var något fel på den, tvärtom. Det är mig det är fel på. Jag tillhör nämligen det utrotningshotade släktet som inte tycker om djur.
Eller egentligen har jag inget emot dem, jag kan till och med tycka de är lite söta och roliga, så länge de håller minst fem meters distans. Men i dagens samhälle är det omöjligt att leva utan att minst en gång i veckan bli slickad på av något illaluktande.
I klassisk ”modern arbetsplats”-anda har vi en vanlig dag på redaktionen minst en hund på plats. Ofta är det fler än så, ibland så många som fyra, vilket för de flesta av mina kollegor verkar skänka lycka och mys. Min chefredaktör slår mig inte som en särskilt känslosam person, men när han sätter sig på knä och klappar Taco eller Yatzy eller någon av de andra vovvarna, så är det verkligen som att han, och hela arbetsplatsen, mjuknar.
Som att det var jag och inte hunden som var rummets agility-konstnär
Vem vore jag att förneka någon dessa små stunder av värme? Rent utilitaristiskt är jag faktiskt övertygad om att husdjuren gör mer nytta än skada, åtminstone för oss människor. Jag tror självmordsstatistiken skulle öka markant om vi förbjöd hundar, och jag är övertygad om att djuren bidrar till något våra storstäder verkligen är svältfödda på: spontana möten och ordväxlingar främlingar emellan.
Men på ett egoistiskt plan kan jag inte låta bli att önska att de försvann. Åtminstone från min närhet.
En trång lördagkväll på en av Södermalms mest populära barer tar en labrador upp minst två kvadratmeter. Försynt knackar jag hussen som ser ut att jobba med reklam på axeln och säger, så artigt jag kan, att jag skulle behöva komma förbi och att hans hund är lite i vägen. Mannen ler och pekar på en minimal yta en och en halv meter framför mig och tvingar mig att HOPPA över det gigantiska schabraket, som att det var jag och inte hunden som var rummets agility-konstnär.
Jag vet inte hur många gånger jag mot min vilja har blivit vidrörd av ett djur. Och till skillnad från de gånger människor rört vid mig när jag inte vill kan man inte heller be en hund att sluta, de förstår som bekant inte vad man säger, vilket betyder att det enda sättet att försvara sig på är ytterligare kroppskontakt.
Just det här med att djur inte förstår är centralt. Likt små barn kan hundar aldrig hållas ansvariga för någonting överhuvudtaget. Att se till att de beter sig civiliserat är en plikt som enbart ligger hos ägarna, och som jag upplever att många hussar och mattar tyvärr slarvar med.
På ett sätt är det rimligt. Om nio människor blir glada när Fido kommer fram och söker kontakt på baren, varför ska man anpassa sig efter den tionde personen som känner grovt äckel inför honom?
Husdjuren är dessutom speciella eftersom de enar samhällsklasser och politiska tillhörigheter. Alla älskar dem, från Östermalmstanter till a-lagare i förorterna, vilket gör den extrema minoritet jag tillhör så speciell.
Vi är uppenbart livsförnekande, kanske även lite empatistörda. Äckelmagade och jobbiga. Men gör det oss mindre värda?
Även om det ökade husdjursinnehavet på en generell nivå är positivt för vår befolknings psykiska hälsa tror och hoppas jag att ägarna kan bli bättre på att se till att detta inte sker på bekostnad av min integritet.
Djurens Rätt strävar efter en värld där djur respekteras som kännande individer med rätt till sina egna liv, läser jag på organisationens hemsida. Allt jag önskar är en värld med samma strävan för alla individer, även för oss freaks som inte vill ha med husdjuren att göra.
Taco och Yatzy heter egentligen något annat.
