Det är snabba puckar så fort jag visar mig det minsta intresserad. Jag blir inbjuden till informationsmöten redan samma vecka. Det framstår som en exklusiv inbjudan. ”Du vet, success loves speed *blinksmiley*”.

Efter att flera gånger ha frågat vad företaget heter får jag en länk till en bolagssajt. En googling senare vet jag att företaget bytte namn för ett par år sedan. Visst existerar det och visst går det med vinst, men det är förbjudet i flera europeiska länder, bland annat i Norge, där kallas det för pyramidspel. Jag går aldrig på mötet och vet heller inte om jag någonsin tänkt göra det. Men ”passiv inkomst” väckte känslor, förskräckelse och nyfikenhet. En dörr på glänt, har jag hittat en genväg? Kan jag bli fri?

Det finns ingen annan lösning än att arbeta hårt, säger i princip varenda sommarpratare. Det finns ingen annan lösning att försörja dig som gammal än att som ung ha en hög ingångslön och stabil löneutveckling genom hela karriären, säger pensionssystemet. För att bli fri måste du först bli rik.

För många år sedan var en i min absoluta närhet en av dessa ”entreprenörer”. En gång i veckan var det motivationsmöte då områdets aspirerande entreprenörer samlades och lyssnade på framgångssagor från de som hade nått ”diamantnivå”. De hade nya bilar, levde gott i villan i Spanien och var ekonomiskt oberoende trots att de var långt ifrån pensionsålder. Som tonåring föreställde jag mig ”diamanterna”, för det var så det beskrevs, ”hon (eller han) _är_ diamant”, som nedstigna från ”Desperate housewives” som då gick på TV, på besök i den riktiga världen. De sålde drömmen om frihet. Informationsmaterialet lovade en härlig och utvecklande resa men målet var målet, det var friheten som ekonomiskt oberoende.

Det är erbjudandet om frihet som landar i min inkorg idag.

Mina känslor är så intimt sammankopplade med att kunna konsumera. Inget konstigt med det, det vet alla som inte har pengar. Köpkraft gör att vi kan konsumera, äta och överleva. Att inte ha en stabil ekonomi gör oss desperata, oroliga och sjuka.

Men evig tillväxt och masskonsumtion verkar inte möjligt i brinnande klimatkris. Och vi ser hur de rika lägger om sin ekonomi, drar sig ur ekorrhjulet genom att helt enkelt dra in på konsumtionen (men som har sparat kapital, en partner med heltidslön och som kan hitta nya sätt att bli självförsörjande). Med sina marginaler hittar de nya sätt att känna, tänka och värdera relationer och behov. Med sina marginaler hittar de ett sätt att leva som inte dödar allt liv på jorden.

Samtidigt lockas de som går med i gruppen “Jobb i Stockholm” att bli entreprenörer, lägga eventuella sparpengar på att investera i skumraskföretag, satsa på sig själv och en karriär med slutmålet ekonomiskt oberoende och konsumtion.

Otryggheten får oss att längta efter friheten från arbetsmarknadsinsatser, att slippa det eviga kontrollerandet och tidsrapporterandet, forcerade personliga brev och skammen det innebär att inte vara tillräckligt bra för ”nya startups” som rimmar väl med möjligheten entreprenören på Facebook erbjuder.

Mot otryggheten mellan gig, allmän visstid och ofrivilligt frilansande, utförsäkringar, ställs drömmen om att aldrig någonsin behöva befatta sig med det som gör ont. Och ett hus i Spanien.