Jag får för mig saker. Redan som treåring fick jag till exempel för mig att jag skulle äta mina måltider i en garderob. En hel sommar slabbade jag i mig frukost, lunch och middag i en stängd skrubb med en grön ficklampa som enda ljuskälla. Skohyllan fungerade utmärkt som matbord och jag var liten nog att få in benen under. Mina föräldrar var förundrade. Det skulle de kanske fortfarande vara om de fått leva. Det får jag aldrig veta.
Som tonåring fick jag sedan för mig att hålla mig med fyra grundprinciper. För det första: Jag skulle aldrig resa till Åland. För det andra: Jag skulle minsann inte gå på Gröna Lund. För det tredje: Jag skulle inte, för allt smör i Småland, se en James Bond-film och slutligen, för det fjärde: Jag skulle aldrig i helvete spela squash. Allt detta var sådant som många ägnade sig åt vilket var ett skäl så gott som något att själv vägra. En välvilligare tolkning är att det i de fyra satserna fanns ett frö till att säja nej till miljöförstöring, ytliga nöjen och kapitalism.
Åland skulle man inte resa till för att det är idiotiskt att skava runt på Östersjön och skita ner när man lika gärna kunde ligga kvar i hamn. James Bond var en superimperialistisk hjälte utan en enda fot på jorden. Ett kommersiellt flamsjippo, helt enkelt. Gröna Lund var påtvingat lattjo. Man skulle bestämma sig för att ha roligt vilket jag tyckte var en paradox. Dessutom var jag rätt skraj för grejer som snurrade och gick fort. Och Squash var en fisförnäm sport för snorrika människor i Lacostetröjor och italienska loafers.
Antagligen behöver man i livets början några till synes menlösa ledstjärnor för att kunna ordna till koordinaterna för ett anständigt liv. Placera ut dem lite försiktigt för att känna efter innan allt tar form. Och jag behövde verkligen något att hålla mig i eftersom jag ibland var för snäll och eftergiven för mitt eget bästa och därmed kunde tacka ja till saker jag egentligen inte ville vara med om.
Men det var på något sätt lättare att hålla sig med icke förhandlingsbara principer förr. Då när världen var mindre och jag med vämjelse såg hur vuxna människor till synes lättvindigt förhandlade bort sina ideal för att komma åt välfärd, framgång och mer stålar på banken. Sådan skulle jag aldrig bli. Det gällde att vara på sin vakt.
Hur gick det då med allt det där kanske någon undrar? Ja, livet kom liksom emellan och det bar sig väl inte bättre än att jag hängde med grabbarna till Åland några vändor. Och naturligtvis följde jag med och såg Älskade spion på bio för att någon bad så snällt. Jag har besökt Gröna Lund och käkat spunnet socker, snurrat runt i kräkframkallande snurrmojänger och åkt den förbannade berg-och-dalbanan. Squash har jag ännu inte provat men det är nog mest för att ingen frågat om jag vill spela.
För ordningens skull vill jag tillägga att jag numera intar mina måltider vid ett helt vanligt matbord tillsammans med min fru.
